Inatt har jag lyft upp & ner Eddie från min famn & bröst säkert varje halvtimma. Han vaknar oftast till när han inte får sova i famnen. När vi väl somnat in vid 6 så vakna Vince av Magnus väckarklocka.
Kändes som döden va nära!!

Vincent's farmor kommer och hämtar honom om en stund så vi får sova några timmar + att det är skönt för honom att komma ut lite. Får så dåligt samvete när vi inte kan va ute och leka. Är ju massa minusgrader och går inte & ha en nyfödd bebi ute då. Magnus jobbar till 16 idag också annars hittar ju dom på saker. Jag längtar sjukt mkt efter ljusare & varmare tider - Utevistelse hela dagarna!

Den andra lilla krabban hänger ju vid tutten dygnets timmar, eller i min famn. Haha, ja det är inte lätt att va hemma själv med 2 småbarn när man sitter inlåst och inte kommer ut. Hade vi kunnat va ute så hade Eddie sovit i vagnen och jag hade varit lite fri från klistermärket & kunnat ägna lite mer tid för Vince... Hihi, missförstå mig inte - Det är mysigast i världen att ha en liten bebis på ens mage. Men jag får dåligt samvete för det, som för allt annat.

Så nu kommer Vincent ut och får leka med Vovven och gå till lekparken, och vi kan sitta och amma utan dåligt samvete - Perfekt :-D!!

"MIII" (Min) ropar Vincent åt Eddie... :)<3

G O D  M O R G  O N  ! ! ! !

"Jag kommer in i köket. Du sitter och läser DN med sneda, trötta ögon.
“Hur har du sovit”, frågar jag.
“Dåligt, tack som frågar”, säger du snabbt och med den överdrivna, irriterade vänlighet som jag äger sådant gehör för. Jag står lite rådvill, vet inte riktigt vad jag ska säga. Du har varit uppe länge, jag ser det på osten där, som gulnat och hårdnat. Jag ser det på Svenskans korsord, du har redan hunnit långt. Jag går fram och kysser dig på kinden, du suckar utan att låta, protesterar utan att grimasera - det enda som avslöjar dig är att du viker undan någon centimeter med ansiktet.

Tystnad.


Jag går till kylskåpet, inventerar, hittar just ingenting. Sätter ner en brödskiva i rosten och sätter mig mitt emot dig.
“Kan jag få kulturen”, säger jag
“Den här”, ropar du och håller upp den del du håller i.
“Oj. Jag såg inte att det var den du läste”, säger jag.

Tystnad.

Jag försöker lirka fram nyhetsdelen i din tidningshög, du betraktar min klumpighet när jag inte får fatt i den, du avbryter din aktivitet, sliter fram nyhetsdelenb och räcker till mig. Jag läser just inte, fastnar vid Elgiganten-annonser, när jag reser mig för att hämta brödskivan tittar du upp mot mig, jag ser avsmak i din blick, du suckar du högt och jag blir plötsligt mycket vred – jag skriker: “VAD FAN ÄR DET?!”

“Du kan väl för helvete knäppa igen morgonrocken! Varför går du runt med den helt öppen, jag sitter och äter frukost, jag vill inte se det där!”

Jag säger: “ÄH!”

Och så knyter jag igen morgonrocken. Jag står vid brödrosten, framåtlutad som efter stor kraftansträngning, men jag är inte trött, jag är tagen. Jag är så ledsen. Du äcklas av att se mig naken. Du är elak, du förnedrar mig, hör du det, du förnedrar mig."


----------

G O D  M O R G O N  ! ! ! !

Jag går in i köket, du sitter med DN och dricker kaffe. Jag går fram till dig, kysser ditt huvud och säger "god morgon" och du svarar att det finns kaffe i bryggaren. Jag säger att jag inte hörde när du gick upp och du sitter tyst och läser din tidning och jag frågar när du gick upp och du svarar inte och jag ropar, ganska högt: "HALLÅ, JAG FRÅGAR DIG NÅGOT, NÄR GICK DU UPP?"

Du svarar, irriterat: "Inte vet jag! En timme sen, en och en halv!"
Jag säger: "Jaha".

Tystnad.

Jag öppnar kylskåpsdörren och komponerar min frukost i tanken. Jag gillar att stå på det där sättet och kartlägga möjligheterna - där har vi lite ägg, vad bra. Finns det kaviar, inte det, nähä. Jag målar upp inre bilder av min frukost. Lägger upp spännande strategier. Det är ett fint sätt att börja dagen på.

"Stäng kylskåpsdörren nångång snälla", säger du och jag vet att du oroar dig för elräkningen och vi har haft det samtalet så OTROLIGT många gånger förut, elräkningen blir väl för fan inte större bara för att jag öppnar kylskåpsdörren, jo det blir den visst, säger du och så ser du elakt på mig och säger STÄNG och jag tycker inte om att bli beordrad saker och ting och då smäller jag igen dörren och säger HERREGUD och så sitter vi tysta.

Vi ska inte ha det bråket idag. Jag plockar ut smör och ost och stänger snabbt igen dörren. Jag lägger ner två rostisar och ser tomt och hålögt på hur trådarna börjar glöda där nere. Jag kliar mig i skrevet, men jag gör det snabbt och subtilt för jag vet att du blir äcklad av det. Du har sagt det en gång, att du ÄCKLAS AV MIG när jag gör så och jag tänker på det där ganska mycket. Jag är far till dina tre barn och du äcklas av mig?

Jag sätter mig mitt emot dig. Jag skakar fram DN:s sport-del och läser en stund utan att riktigt läsa. Jag lägger ifrån mig tidningen och säger "jaha". Trummar med tummen på bordet. Jag frågar om vi ska åka en sväng med bilen idag, kanske ska vi hälsa på din syster? Du svarar att du inte kommer att åka en enda meter i den där bilen innan jag lagar den - "den har faktiskt KÖRFÖRBUD, och det har den haft i flera VECKOR nu och du gör absolut ingenting åt det". Jag säger att en säkring har gått, att man kan köra med den ändå och du fnyser och så sitter vi tysta en stund.

Du säger att jag dessutom inte ska köra bil på ett tag med tanke på min lilla uppvisning igår kväll och jag frågar vad hon talar om för uppvisning och du säger att jag VET MYCKET VÄL vad för uppvisning.

Du säger att jag bara drack och drack, alla andra på middagen slutade dricka, men du bara fortsatte. Du säger att jag var direkt PINSAM. Du frågar vad fan det är med mig.

Jag säger att jag drack precis som alla andra och då skrattar du åt mig, du vill bara såra mig med det där skrattet, du säger att du såg hur de andra gästerna började byta BLICKAR bakom din rygg för att du drack så mycket, och jag vet inte om det är sant eller om du bara ljuger, men jag finner det så sårande att jag skriker HÅLL KÄFTEN och slår undan ett juice-glas med sådan kraft att det krossas mot väggen.

Jag ångrar mig genast, för jag märker att du blir rädd. Sedan samlar du dig, blir åter ditt elaka du. Du reser dig upp och när du går ut ur köket säger du: "Du är patetisk."

Jag sitter kvar och tittar på skärvorna.

Måndagen den 24/1 kl 08:00 hade vi tid på Förlossningen i Varberg för disskution om igångsättning. (Pga reumatismen).
Läkaren kom in och vi pratade länge & väl, i säkert en timma. Han kände om jag hade öppnat mig något och det hade jag inte. Då måste man sätta in hormongele bakom livmodertappen för att den ska mjukas upp och börja utplånas (och sedan öppnas). Han blev mycket tveksam och trodde inte alls att det skulle gå, eftersom att jag var "så tidigt gången i graviditeten", enligt honom. Haha, man sätter tydligen inte igång förlossningar alls ofta före v 38+0 om det inte är fara för mamman eller bebisen i magen, och jag var i vecka 37+2 så då tyckte han att jag var tidigt gången, hehe.
Han menade på att när man är så tidig så är det inte säkert det händer något med gele't, att man bara får så kallade pinvärkar och att inget mer händer. Vi började prata om att vänta ytterliggare en vecka tills jag kommit in i över vecka 38+, men sedan beslutade vi oss för att man kan ju alltid prova, och funkar det inte så åker jag hem dagen därpå (Man stannar alltid kvar ett dygn efter gelen för att läkaren ska känna på tappen igen dagen efter på morgonronden) ifall något hänt och kommer tillbaka nästa måndag.

Det beslutade vi, och trots att vi förväntade oss att inget skulle hända och vi skulle få åka hem dagen efter så blev man ändå nervös. Barnmorskan kom in och satte Ctg och kollade så bebisen hade det bra. Sedan satte hon denna "hormon-tablett-gelen", och så skulle man ligga kvar i sängen en timma efter detta.

Vi väntade hela förmiddagen men inget särskilt hände. Vi bestämde att Magnus skulle åka och hämta Vincent på dagis så skulle jag ringa om något hände. Vid 16-17 tiden kände jag att sammandragningarna blev starkare & intensivare och kom lite då och då. Dock inget att oroa sig för, enligt barnmorskorna. (som aldrig trodde att förlossningen skulle starta så här "tidigt" eftersom det är ovanligt tydligen.. varje dag man väntar desto större är chansen att det startar lättare men iochmed mina stora bekymmer med smärtorna från och till ville vi inte riskerna något).

Hade värkar där hela kvällen. Dock inte outhärdliga. Vid 23.30 fick jag en spruta i varsitt ben = Sovdos, så att jag skulle kunna sova. Sov gjorde jag hela natten.

På morgonen kom Magnus dit igen lagom till läkar-ronden. Jag trodde att jag hade öppnat mig till 1 cm iallafall eftersom jag haft värkar med 10 minuters intervallen hela kvällen innan. Så det blev ett stort nederlag när han sa att det inte hänt nåt särskilt. Trots att vi ändå var förberedda på det. Vi beslutade iallafall med att ta en hormontablett till och försöka även denna dagen, annars så skulle vi komma tillbaka nästa måndag igen som bestämt.

Vi åkte in till stan i Varberg och vankade runt. Då hade jag onda värkar som kom ganska ofta när jag var ute och gick. Fick stanna till vid varje värk. Lycklig var jag och försökte tvinga mig själv att gå i värkarna fast det gjorde svinont. Inbillade mig att det skulle hända mer då ;P

När vi kom tillbaka lugnade det ned sig och Barnmorskorna sa återigen att han kunde hämta Vince och att jag skulle ringa om det blev outhärdligt, för det kan ändå ta tid eftersom jag räknas som förstföderka (ioch med kejsarsnittet sist).

Hade lite småvärkar från och till. På kvällen var det nästan ingenting längre och jag hade gett upp hoppet när jag la mig för att sova, och förberedda mig på att åka hem imorgonbitti.

Gissa om jag blev chockad när jag vaknade upp vid 00-tiden av att vattnet gick.. Det kom hela tiden och jag ringde på barnmorskan som noterade det och sa att jag skulle försöka fortsätta sova så länge det gick..
Jag försökte, men inte så lätt när man var så uppspelt. Efter nån timma kom värkarna igång igen, mycket mer intensivt än tidigare under dagen. Jag höll mig så länge jag kunde med att ringa dit Magnus (eftersom han skulle ringa dit barnvakter och grejer) men tillslut bestämde jag mig att det var tryggast så även om det skulle ta sin lilla tid.

På morgonen kom läkarna på ronden igen och jag hade öppnat mig 2 cm, och ioch med vattenavgången så var det ändå på gång och barnmorskorna satte in värk-stimulerande dropp. På ganska svag dos i början iochmed att Vincent's hjärtljud gick ned sist, så vill dom va försiktiga.

Lavemang ville jag ha så det fick jag. Efter nån halvtimma kom värkarna igång rejält. Pirrig som bara den blev man. Vi blev flyttade till det riktiga förlossningsrummet där jag fick lustgas. Trots smärtan så blev man helt överfnittrig. Jag tyckte att jag lät som Kalle anka och ljudet runtom bara tystnade. Sen gapskrattade jag åt allt. Barnmorskan kom in och undrade om vi hade kul och dom garva rätt bra ett par gånger åt alla mina dumma kommentarer. Va ju helt veck. Hahaha.

Efter en stund var det inte lika roligt längre. Värkarna kom konstant utan stopp, ingen lustgas i världen kunde hjälpa mot det. Jag hade bestämt mig för att försöka klara mig på bara lustgas så länge det gick, helst hela förlossningen för att inte dra ut på det ännu mer.. Jag började få riktig panik av smärta. Hon kom in och jag var fortfarande bara öppen 2 cm och jag undrade hur fan det kunde va möjligt när jag hade så jävla ont.
Men som sagt, livmodertappen låg långt bak, sa hon + att värkarna ju kom hela tiden. RYggbedövning?, frågade hon. . . "-Neej", sa jag. Men när hon gick mot dörren ångrade jag mig och skrek "-Jo jooo, skynda errr".

Skrek och grät och tappade kontrollen helt. Visste inte vart jag skulle ta vägen när värkarna kom precis hela tiden. Jag hade tur att läkaren med epiduralen kom med en gång. Dom höll på länge bak i ryggen medans jag låg hela galen och grät och skrek för mitt liv, typ. Sätt in den nån jävla gång dåååå, ropade jag till dom.
Kände lite knirr i ryggraden så var den där..Dom fick inte ta nån hög dos med bedövning när man varit snittad innan - Det dröjde kanske 10 minuter, så kände jag att värkarna inte var lika jävliga längre. Jag kunde iallafall börja andas lustgas igen och bli lite mer människa utan att skrika i panik. Mer och mer blev dom ljuvliga.
Tillslut såg jag hur värkarna kom hela tiden och jag kände inte ett dugg. Plötsligt blev hela världen underbar.

Det killades i benen, jag gick och kissade. Dom satte en elektrod på bebisens huvud för att höra hjärtljuden tydligare. Jag hade sladdar på mig överallt så jag kunde knappt röra mig. Försökte stå upp så mycket som det gick. Hon kom in och kände hur mkt jag öppnat mig nu och det var 6½- 7cm.

Ganska snart kände jag att det började trycka på nedåt. Barnmorskan med hennes kompanjon (sjuksköterske-studerande) kom precis in och jag ropa i panik att jag måste på toa.."-Måste du på toa?" Neej, sa hon. Jag får känna hur öppen du är igen.. Jag började få panik.. "-Alltså jag måste på toa". Då får du gå väldigt snabbt sa hon, jag vill inte ha nån bebis i toaletten.

Så jag gick dit och dom stod utanför och ropa hela tiden. Jag fick panik för det tryckte nedåt hela tiden fast jag varit på toa. Panik-artat kändes det verkligen. Som man ska göra ner sig framför alla.
Jag hade verkligen panik nu, och började tappa fattningen helt igen. Hon ville kolla hur öppen jag var igen och det var jag inte alls sugen på när det kändes som jag skulle bajsa ned mig.. (Hahhaha så jävla vidrigt) Hon kollade snabbt och jag var öppen 10cm med en liten kant kvar.

Det var fruktansvärt när det tryckte. Det värsta av allt. Hade ingen kontroll alls. Började skrika och vråla konstant även när inte värkarna var där för det var lika hemskt hela tiden när det tryckte. Barnmorskan tipsade Magnus att trycka emot på mina ben för på vissa hjälper det massor. Jag tyckte det var det härligaste i hela livet.. Sluta aldrig, skrek jag medans alla skrattade. Tillslut hjälpte det inte längre, och jag skulle ställa mig mot huvudändan, jag andades som en dåre i lustgasen.. Det tryckte och tryckte och jag vrålade som exorcisten.
Det var som djävulen kom i mig. Jag trodde i ärlighetens namn aldrig att jag skulle vråla och hålla på. Jag har typ tyckt att folk har shåpat sig på tvn när jag sett hur dom skrikit men jag skrek nog värst av alla.
Jag skrek för mitt liv. Magnus stod helt svettig och klappade på mig och visste inte vart han skulle ta vägen.
Inte dom andra heller tror jag.

Jag skulle prova gyn-ställning igen och prova att trycka på .. "-Aldrig i hela helvete", skrek jag. Aaaaldrig, när det är så här obehagligt. Det kändes som en omöjlighet att krysta när det tryckte på så och allt var så hemskt.
Efter en stund insåg jag att jag aldrig kommer komma ur detta tillståndet utan att göra något.
Nu var det Magnus, 2 barnmorskor, SSK-studenten och en undersköterska där inne som stod och lyste med en lampa och glodde på mig. SKIIIIITSUR var bara förnamnet av vad jag var. Jag var så jävla arg och hyperventilerade i lustgasen. Jag skrek och skrek och skrek. Tryckte på men kändes som inget hände alls, fortsatte så några gånger och det var så jävla jävla obehagligt. Tillslut sa dom att dom såg att det var en skallepär. Och att han snart var ute, jag trodde dom aldrig. Tillslut så kände jag att han åkte genom mig och dom la upp han på mig mage. Jag kunde knappt hålla i honom för att jag var så förbannad över hur jobbigt jag haft det (hahaha) och det gick inte alls över så fort bebin kom ut som alla säger. Det var iallafall en välskapt fin liten kille och Magnus fick klippa navelsträngen.
När hon börja trycka på magen och hålla på blev jag vansinnig och kunde inte hålla i bebin i rädsla av att tappa honom av smärtan så Magnus fick ta honom en snabbis. Ut kom moderkakan snabbt och lätt som tur var och så började hon känna om jag spruckit något (hon va nog livrädd för mig i det laget) och det hade jag inte som tur var, hon tyckte nog också det var tur. Hahaha.

Jag gick på toaletten och kissade typ med en gång. Trodde jag skulle dö innan men när jag suttit där en stund gick det utan större problem. När jag kom ut mätte och vägde dom honom. Han vägde 3020 och var 47cm lång. (När vi åkte hem hade han gått ned till 2770. Dom går oftast ned 10% innan mjölken runnit till)

Efter typ 2 timmar kunde jag bli på humör igen, mysa med mina killar. Dricka ur champanjeglaset och sedan tacka dom så mycket för att dom stått ut med mig .. "-Vi har faktiskt hört värre", sa dom iallafall och det var ju lugnande. Hahaha.

Lillemannen försökte ta bröstet och efter en stund gick det. Det fanns inget familjerum ledigt så Magnus fick åka hem. Barnmorskan körde mig och Eddie till BB där vi hamnade i samma rum som en annan mamma och hennes bebis som skrek hela natten. Jag & Eddie låg bara och myste och kramades.. ♥

Sedan va vi kvar på BB från onsdag kväll till lördagen. Allt som allt var vi på sjukan från Måndag-Lördag.

Han var världens finaste lilla kille, kunde inte sluta lukta eller titta på honom. Trodde inte man kunde älska någon lika mycket som Vincent, men det kan man =)
Så älskad från första stund ('v')