Jag hoppas att denna tiden kan vara över snart (handlar inte om min fina bebis för du är det finaste av allt), men jag känner att hoppet börjar tryta. Det här är bara för mycket nu! Det här är mer än vad en människa ska behöva tåla.

Jag är så himla jobbig som behöver hjälp. Förlåt mig för att jag försöker kämpa mig igenom vardagen, förlåt mig för att mitt humör inte kan vara på topp hela tiden när man ständigt ständigt har smärta och graviditesbesvär på detta.

Varför kan ingen säga att allt bara kommer bli bra? Det finns inget hopp kvar. Jag kan bara sitta här hemma dag efter dag efter dag. Utan någon som helst förståelse.
Man ska bara behöva känna sig så himla dålig. Förlåt mig för att jag är sjuk liksom! Jag gör det så gärna för jag har inget bättre för mig. Jag tillbringar GÄRNA mina dagar på olika sjukhus.
Vad kan man ha gemensamt med någon som jag? Ja ingenting just nu, eftersom det inte finns NÅGONTING i hela världdeen att göra ... bara sitta här och vänta ut tiden!
Vad ska jag göra om jag fortfarande har ont sen? Vem ska hjälpa mig, när man inte får någon som helst förståelse!!!
Jag förstår att det är jobbigt för folk runt omkring mig just nu.... men vad fan ska jag göra då?

Jag känner mig så jävla förnedrad. För att jag är jag!
Jag ser ut som ett miffo när jag går, när jag sätter mig, när jag ska ta fram något! Alla tittar på mig, undra vad dom tänker?

Jag gömmer mig i mörkret med nedragna persienner undet täcker och blundar hårt, hoppas på att detta är en väldigt hemsk mardröm... men innerst inne vet jag att det är sant! Jag vill aldrig nånsin uppleva det här helvetet igen.

I STILL WONDERING - WHY?
Men jag finner ändå ljuset när du är brevid. Det kan kännas svårt att tro dom orden, miljoner stjärnor men bara en på jorden.