Hemkomna för en liten stund sen.. suttit o tjötat en massa, ätit någon typ av moussaka och spelat kort så fingrarna blödde! Haha nej då, jag spelade väl två omgångar eller något sen strunta jag i det! Tycker det är fruktansvärt tråkigt med kort. Skit-gubbe kan va kul någongång ibland (det ända jag kan typ, haha)

Nu har vi äntligen fått upp våran fina nya köks-lampa och ytterliggare ett par gardiner, nu fattas det gardiner i kök och babyrum. Måste bara skaffa fler gardinstänger, ett antal fler fönster här än i den förra lyan!
Det ordnar saj...

Mår sådär faktiskt, känner mig så himla less på allting. Tycker ingenting är roligt längre.
Positiv - Nej, och det har jag ingen anledning att vara heller!
Så förbannat orolig för hur jag ska klara denna förlossning också.
Dag efter dag.... Starta snart tack! Om två veckor räknas det som fullgånget.
Då finns det ingen anledning att vänta längre, tycker jag har lidit tillräckligt.
Men med min tur så kommer jag gå över tiden 2 veckor.

Är så himlaaaa orolig för allting hela tiden, det kan inte va bra att oroa sig så här mycket jämt.
Vad fasen ska man göra då när man inte vet hur någonting kommer bli?
Och jag stör mig sååå på folk som inte fattar, som verkar tro att detta är en lek. "men magnus behöver väl bara va hemma en vecka, varför skulle han behöva va hemma mer" "visst ska det bli så roligt" och allt va man får höra hel tiden.
Vad är det man inte fattat vid detta laget?? Jag klarar mig inte själv ens. Hur tror dom att jag ska klara mig hemma, eller spelar dom dumma?? Jag vet inte när jag kan gå, om jag kan det! "du måste börja gå på benet, du måste träna"
Vad gör jag hela tiden? Nej men jag går runt så här för skojs skull för det är så jävla roligt....
Jag är så förbaskat arg hela tiden, hoppas hormoner ger med sig snart, jag är inte sån här annars. Jag ballar ut för ALLT! Men allra helst för såna här saker.. hur man nu inte kan fatta. Jag kan inte böja mig ner, inte böja mitt ben, inte ta mig in o ur en bil, går jag 100 meter med kryckor (för utan har jag inte kunnat sedan början på augusti) så tar det en jävla stund o man är helt slut. Jag kan inte putta på en barnvagn ute då.. inte bära någonting alls för jag kan inte gå ett steg utan kryckor för det gör svajnont att belasta. Behöver hjälp med i princip allt!
Men alla andra kanske är sådana super-kvinnor att dom klarar va höggravida på detta, GLADA och positiva trots att de inte vet hur livet framför en ser ut, vara ute o ränna på saker när man hela tiden skriker av smärta o all energi går ur en, ta hand om lägenhet, vara glad över sin graviditet, vara glad över det som komma skall... Jo visst jag försöker vara jätte glad men jag kan inte va särskilt glad för jag vet inte hur jag kommer klara det! Jag har inte ens någon här i närheten som kan hjälpa mig om det vore så för det känns som alla suckar åt en och tycker man överdriver!
Nej jag orkar inte prata mer, jag är så förbannad för allt! Besviken på hur mitt liv är, avundsjuk på alla som går ut med sina bebisar på låånga promenader (jag känner att det är sååå himla lång borta) och är ute o fikar med sina vänner och är glada... Jag får aldrig vara glad för jag vet att allting är en kamp, och jag vet inte hur länge folk orkar runt om kring mig heller. Måste spänna mig 24 tim om dygnet, för alla rörelser, för alla människor som går förbi, för alla ojämnheter i backen, alla svängar & gupp. ALLTING gör så fruktansvärt jävla ONT, ett försnabbt steg och det är kört! Jag stressar överallt för att vara människor till lags, för att inte irritera. Snart börjar Magnus jobba, då kommer jag igenstans. Inte på barnmorskebesök, läkar eller sjukgympa. Kan inte åka kommunalt och jag känner ingen här, inte en släkting som kan köra mig! Jag är helt och hållet beroende av honom och jag HATAR det. Det går inte en minut utan att jag tänker på detta, hur det ska gå när bebisen är ute.
Alla förväntar sig att jag ska bli bra efter förlossningen?
Tänk om jag inte blir det? Vad händer då? Jag känner att man inte kan falla längre ner i bott än vad det är just nu, man kommer inte mycket längre ner. Förstår inte hur alla kan tycka jag ser så fräsch ut för att va i 9onde månaden. Jag behöver känna att någonting är ROLIGT, få göra någonting riktigt kul, har inte hänt sedan i somras minst. Vi kan inte göra någonting kul tillsammans och man behöver få ha kul ihop. Vågar knappt ligga o kramas längre, för jag blir bara rädd och det kommer bara göra ont =S
Det är nästan att jag sitter o hoppas på att dom ska hitta något när dom väl får röntga mig, en tumör eller va som helst. Som går att TA BORT.
Jag känner mig bara så nedbruten och svag & nej jag tycker inte synd om mig själv. Jag skriver av mig och jag är less på detta liv om det ska fortsätta såhär, det är det enda!