Varför ska jag drabbas av sånt här? JAG KAN FÖR FAN INTE ENS ANDAS UTAN ATT DET GÖR ONT!
Mitt tålamod och ork börjar ta slut! Inte en enda dag på 3 månader har jag varit smärtfri.
Jag känner mig så meningslöst och så ivägen överallt och jag vill inte vara en last för någon. Det är ingen som förstår, kan inte ens gå på toa utan att börja gråta, utan att det gör så jävla rövont!
Kommer inte ur och i badkaret, var hemma själv för Magnus var iväg förut och jag stog nog en timma och grät och kom inte ur! Jag är så jävla rädd för den här smärtan. Jag är rädd för att Magnus ska lämna mig, ingen vill vara med en jävla mongolid. Jag får sitta hemma med ett barn utan att kunna ta hand om det :(
Kan knappt gå till bilen, hur ska jag kunna vara glad igen? Hur ska jag kunna sköta ett barn och ett hem?!
Kan inte ens ta fram min egna frukost.
Det är ju sånt här som händer pensinärer, inte MIG som är 20 år och hela "livet" framför mig.
Det är ingen frisk människa som tänker på hur miljontals många gupp, ojämningar och grejer som ligger på vägarna som gör mig så rädd, helt galen, tårarna sprutar och får hålla i mitt ben det hårdaste jag kan. En snabb rörelse och det är kört!
Det hade nog varit skönare att vara död än att ha det så här.