Den 13 Januari. .

Spädbarn och småbarn

I AP är grunden:

1. Knyt an vid födseln.
2. Amma. (om det är möjligt=
3. Bär barnet
4. Sov nära barnet
5. Lita på barnets signaler (Skriket är det sista desperata steget)
6. Undvik "metoder" (Baby trainers)
7. Balans
8. Undvik separationer
   
   Man kan inte skämma bort bebisar. Stressa inte på med olika metoder ifall barnet inte är mogen.
   
   Enligt mig så tycker inte jag (och även många andra som också tycker att AP är det bästa för deras barn..= ett slags sätt hur man tycker att man vill vara mot sin bebis )
   
   Jag tycker inte att man ska "skynda sig" att barnet ska sova i egen säng / eget rum..
   dom är fortfarande såå himla små att både jag & förmodligen barnet vill ha varandra nära.
   Dom kommer sova i eget rum senare ändå.
   
   Vagga, bär, sjung, ge välling för att söva bebisen så länge h*n behöver. Stressa inte med att "bebisen ska sova själv" när den skriker och inte vill. Det är ett tecken på att h*n inte är mogen och förmodligen vill somna i närhet av mamman eller pappan. Känna sig trygg.
   
   När bebisen har vant in sig i detta mönster och känner sig trygg (och vet att föräldrarna finns där om h*n behöver dom) så kommer den tiden när den kan somna själv. Man kommer inte behöva vagga hela livet liksom.
   
   Jag tar upp när bebisen skriker . Dom gör det för att kommunicera och förklara att något inte är som det ska - det tycker inte jag att man ska igonera.
   
   Att amma om det går. Går det inte så ger jag flaska "mage mot mage" precis som man gör när man ammar och har ögonkontakt så att de får den närheten de skulle fått med amningen.
   
   Med mera .. med mera.. kan fortsätta länge - Alltså sådana saker (som för mig är helt självklara) men som vissa människor anser "att man skämmer bort barnet" och att man kommer få det svårt i framtiden. Vilket jag inte alls anser att man får. Utan ett tryggt barn.
   
   Något jag dock inte håller med om inom Ap är att amma barnet jätte länge (vissa ända fram till skolåldern).. jag tycker man ammar den tid som är rekommenderad och sen ger man dom riktig mat & välling på kvällarna. tycker det är rent av äckligt att amma i 2årsålder & uppåt.
   
   Och att sluta snabbt med blöjor eller vad det var. Jag tycker inte att man ska stressa barnet med nånting överhuvudtage. Dom börjar gå, krypa, prata osv när dom känner sig mogna för det.. och det spelar absolut ingen roll NÄR.
   
   Som sagt.. inte stressa med något tycker jag.. för att man själv är lat & inte ORKAR.
   Man brukar få lägga sina behov (inte allt såklart) åt sidan de första åren.. det handlar inte bara om en själv längre utan finns nåt mkt viktigare i ens liv.. som går före allt.

20 Januari - 2009
Min rumpa är så liten så liten nu, den är nästan helt borta! Blir så när man inte kan gå... Min rumpis som är så het annars  (HAHAH).. Buhuuuuu! Längtar tills jag kan gå ut på långpromenixer och träna för då kommer musklerna såå fort tillbaks.
VILL VILL VILL, jag sitter hela dagarna och försöker tänka ut olika knep för hur jag bara ska resa mig och bara gå oavsett hur det känns. Sedan när jag väl reser mig upp och försöker ta ett steg så tar det bara stopp, man känner bara i hela kroppen vilken omöjlighet det är. Är så van vid mina kryckor, är så rädd om dom inte är nära mig!
Benet följer liksom inte med, jag tar i det mesta jag kan för att få det med mig och ändå så släpas det ut efter sidorna.
När jag försöker stå på det som jag ska öva och göra så känns det som jag väger 150 kg minst, det är så tungt, så tungt. Det hugger, strålar och gör å förbannat ont! Ändå sitter mina tankar heela dagarna med att komma på knep hur jag ska klara det.. jag reser mig och är fast igen, försöker ta de där stegen men det är som man går på en pinnsmal tråd, armarna flaxar för de finns ingen balans och vänster höft är mycket längre upp än de högra bara för jag felbelastar så det känns som de vänstra benet är en halv decimeter längre än det högra, eller ja.. det är det! Så man känner sig som Selma Lagerlöf.. Ni vet? med träbenet...
Det känns bara som man har en otroooolig lång väg framför sig för att komma tillbaka, kommer det någonsin att gå?
Jag kan aldrig sluta att vara bitter.. varför ska detta drabba mig? Det är väl bara att acceptera läget. Men jag kommer aldrig att göra det! Jag hade hellre amputerat bort en arm.. även om det ger svårigheter så kan man iallafall ta sig framåt. Vad är viktigare än det? Man kan inte göra NÅGONTING utan att komma framåt. Ska jag ha det så här så vet jag inte vad jag ska göra.. Kan inte gå ut, inte simma, inte åka skridskor, inte va ute o shoppa, inte resa. Ska jag sitta inlåst resten av mitt liv? I en soffa, och låta andra hitta på saker med mitt barn för att jag inte kan? Förlita mig på andra om jag ska ta mig någonstans? Kan ju knappt ta mig in i en bil så körkort känns väldigt långt borta. Vill jag ha en chipspåse och ingen vill köra mig nej då får jag ingen chipspåse....
Nej detta var inte meningen o bli ett deppinlägg. Bara det att jag tänker inte på någonting annat, inte ens för en minut!

Jo faktiskt.... förut vet jag inte vad Vincent gjorde inne i magen men det var det coolaste jag varit med om.
Säkert  5 cm uppåt och 5 cm åt sidorna kom något ut frpn min mage, jag kunde greppa tag handen runt denna "knöl" Måste varit foten, eller? HELA foten var ute... HIHI mamma grät och blev alldeles rörd...... Gud va fiiiiiint!
Älskar Dig Min Prins - Tänk Att Man Kan Älska Någon Man Aldrig Träffat :-)))) Det Är MAGISKT!
♥

---

11 januari 2009

Hemkomna för en liten stund sen.. suttit o tjötat en massa, ätit någon typ av moussaka och spelat kort så fingrarna blödde! Haha nej då, jag spelade väl två omgångar eller något sen strunta jag i det! Tycker det är fruktansvärt tråkigt med kort. Skit-gubbe kan va kul någongång ibland (det ända jag kan typ, haha)

Nu har vi äntligen fått upp våran fina nya köks-lampa och ytterliggare ett par gardiner, nu fattas det gardiner i kök och babyrum. Måste bara skaffa fler gardinstänger, ett antal fler fönster här än i den förra lyan!
Det ordnar saj...

Mår sådär faktiskt, känner mig så himla less på allting. Tycker ingenting är roligt längre.
Positiv - Nej, och det har jag ingen anledning att vara heller!
Så förbannat orolig för hur jag ska klara denna förlossning också.
Dag efter dag.... Starta snart tack! Om två veckor räknas det som fullgånget.
Då finns det ingen anledning att vänta längre, tycker jag har lidit tillräckligt.
Men med min tur så kommer jag gå över tiden 2 veckor.

Är så himlaaaa orolig för allting hela tiden, det kan inte va bra att oroa sig så här mycket jämt.
Vad fasen ska man göra då när man inte vet hur någonting kommer bli?
Och jag stör mig sååå på folk som inte fattar, som verkar tro att detta är en lek. "men magnus behöver väl bara va hemma en vecka, varför skulle han behöva va hemma mer" "visst ska det bli så roligt" och allt va man får höra hel tiden.
Vad är det man inte fattat vid detta laget?? Jag klarar mig inte själv ens. Hur tror dom att jag ska klara mig hemma, eller spelar dom dumma?? Jag vet inte när jag kan gå, om jag kan det! "du måste börja gå på benet, du måste träna"
Vad gör jag hela tiden? Nej men jag går runt så här för skojs skull för det är så jävla roligt....
Jag är så förbaskat arg hela tiden, hoppas hormoner ger med sig snart, jag är inte sån här annars. Jag ballar ut för ALLT! Men allra helst för såna här saker.. hur man nu inte kan fatta. Jag kan inte böja mig ner, inte böja mitt ben, inte ta mig in o ur en bil, går jag 100 meter med kryckor (för utan har jag inte kunnat sedan början på augusti) så tar det en jävla stund o man är helt slut. Jag kan inte putta på en barnvagn ute då.. inte bära någonting alls för jag kan inte gå ett steg utan kryckor för det gör svajnont att belasta. Behöver hjälp med i princip allt!
Men alla andra kanske är sådana super-kvinnor att dom klarar va höggravida på detta, GLADA och positiva trots att de inte vet hur livet framför en ser ut, vara ute o ränna på saker när man hela tiden skriker av smärta o all energi går ur en, ta hand om lägenhet, vara glad över sin graviditet, vara glad över det som komma skall... Jo visst jag försöker vara jätte glad men jag kan inte va särskilt glad för jag vet inte hur jag kommer klara det! Jag har inte ens någon här i närheten som kan hjälpa mig om det vore så för det känns som alla suckar åt en och tycker man överdriver!
Nej jag orkar inte prata mer, jag är så förbannad för allt! Besviken på hur mitt liv är, avundsjuk på alla som går ut med sina bebisar på låånga promenader (jag känner att det är sååå himla lång borta) och är ute o fikar med sina vänner och är glada... Jag får aldrig vara glad för jag vet att allting är en kamp, och jag vet inte hur länge folk orkar runt om kring mig heller. Måste spänna mig 24 tim om dygnet, för alla rörelser, för alla människor som går förbi, för alla ojämnheter i backen, alla svängar & gupp. ALLTING gör så fruktansvärt jävla ONT, ett försnabbt steg och det är kört! Jag stressar överallt för att vara människor till lags, för att inte irritera. Snart börjar Magnus jobba, då kommer jag igenstans. Inte på barnmorskebesök, läkar eller sjukgympa. Kan inte åka kommunalt och jag känner ingen här, inte en släkting som kan köra mig! Jag är helt och hållet beroende av honom och jag HATAR det. Det går inte en minut utan att jag tänker på detta, hur det ska gå när bebisen är ute.
Alla förväntar sig att jag ska bli bra efter förlossningen?
Tänk om jag inte blir det? Vad händer då? Jag känner att man inte kan falla längre ner i bott än vad det är just nu, man kommer inte mycket längre ner. Förstår inte hur alla kan tycka jag ser så fräsch ut för att va i 9onde månaden. Jag behöver känna att någonting är ROLIGT, få göra någonting riktigt kul, har inte hänt sedan i somras minst. Vi kan inte göra någonting kul tillsammans och man behöver få ha kul ihop. Vågar knappt ligga o kramas längre, för jag blir bara rädd och det kommer bara göra ont =S
Det är nästan att jag sitter o hoppas på att dom ska hitta något när dom väl får röntga mig, en tumör eller va som helst. Som går att TA BORT.

Kommit på mig själv flera gånger med att ha "nickat till" framför datan så det ska verkligen bli skönt att krypa ner under sitt goa täcke (med värmekudden som gör de ännu skönare att somna på en ömmande rygg. den är det .. känns lite obehadligt men ändå inte ont). Ännu skönare blir det att jag ska ha sovmorgon imorgon.

Vincent har somnat i sin säng själv hela tiden nu. Även idag när han skulle sova middag. På dagarna är jag van vid att gå runt med vagnen i lägenheten + dra den fram & tillbaka över trösklarna i ca en kvart för att han ska somna. Så kunde man haft det så lätt att bara lägga honom..gå in och ge han nappen 2 grr och sen sover han? HAHA. Sinnessjukt. Ni förstår att detta är viktigt för mig.. tjötat om detta i 2 dagar nu, men som mamma är såna här saker väldigt roliga och man blir stolt :-)

Blir inte en j ä t t e  lång sovmorgon för runt 10 ska vi åka till Bvc för "1årskontroll" . Förmodligen är det vaccination också.
Ska åka och handla efteråt också. Skrivit en Matlista. Haha, det är härligt att göra det annars glömmer man allt och har ingen mat hemma ändå=)

Zzz - Sova va det!

Då sitter jag & äter dagens middag.. den består av snabbmakaroner med grönsaksbuljong i . . .. Hahahaha, så är det när man är själv hemma. Då tänker man inte alls på mat till sig själv!

Vincent har precis somnat. Lite tidigt men han var heeelt sjukligt trött. Så det var skönare för han att få somna.
Prövade att lägga honom i spjälisen idag också. Och visst somnade han själv :-) Man blir så otroligt stolt.
Har liksom aldrig varit några problemmed honom alls med något, sen han föddes. Tog bröstet med en gång, ammningen gick super, har alltid ätit bra, alltid sovit jätte bra, aldrig skrikit utan anledning. Allt har liksom varit super. Allt känns för bra för att vara sant - Ett bra tecken på att han är väldigt nöjd med livet... och det känns ju otroligt bra för mig som mamma för vet jag att han mår bra så gör ju jag det också.

Vi har iallafall varit & lekt med alla bäbisarna idag på Öppna förskolan och det är alltid lika mysigt. Han visar vilja av stål, min lilla kille. Får han inte som han vill slänger han sig baklänges och skriker. När han inte får ta nån annans leksak. Hahah, men det får han IKKE. + när man ska ta på overallen, det vill han i n t e . . Men det är mammsen som bestämmer.

Han somnade en timma i vagnen. Efteråt gick jag förbi Ica och köpte en liten burk med cola och en chokadbit som jag ska mumsa på strax till mitt favvoprogram "Familjen annorlunda" ♥ Längtar till måndagarna bara för det går då. Haha...

Magnus jobbar kväll. Vi har haft jätte mysigt i eftermiddag. Hade tänt alla smålampor, busade, sjöng, skrattade och hade jätte kul Vi har alltid så mysigt och kul ihop. Det är kul när han skrattar med en / åt en.
SÅ sa han "gröt" .. när jag sa det - härmis =) Duktig..

Imorgon är vi också själva hela dagen.. så tråkigt, får väl se vad vi ska hitta på.. Kan nog va skönt för Vince att bara va hemma..
Nu ska jag läsa lite bloggar & sen bänka mig vid tvn.

Inatt när jag stod och beundrade honom så var jag tvungen att fota=)
Dumma mamma.. han fick klämma åt ögonen fast han sov av den starka blixten.


På öppna förskolis..


Sin dagliga göra här hemma.. gå med gåvagnen och se mallig ut =)=)

Är ständigt på promenader runt lägenheten i sin gåvagn, hela dagarna. Det bästa han vet.
Han blir super mallig & stolt över sig själv. Går oftast runt & ler. Vill att man ska berätta hur duktig han är :-)