Det som i första hand eftersträvas är att uppnå en stark och framför allt trygg anknytning mellan föräldrar och barn. Varför? Jo, det finns flera skäl. Det första är att barnet får känna tryggheten i föräldrar som svarar snabbt och riktigt på dess skrik och tillfredställer dess behov. Sedan för att barn och föräldrar kommer att lära känna varandra väl genom närheten och det kommer att göra det lättare att veta vilken sorts förälder man behöv er vara för sitt barn.

För att uppnå denna närhet, anknytning och för att lära känna barnet föreslås en rad verktyg och bland dem väljer man de som passar och fungerar i just sitt liv. Det som föreslås är främst amning, att bära barnet mycket (om barnet är ledsen), att sova nära barnet och att undvika separationer när barnet är litet. Sedan är det viktigt med "positiv disciplin", att lyssna på barnet och att behålla balansen i familjen.

Vissa saker inom attachment parenting är så självklara i Sverige att det känns fånigt att ta upp dem, men i USA och många andra delar av världen är det fortfarande relevant. Så ingår det i attachment parenting att uppfostra barnet med "positiv disciplin". Mjuk vägledning, vilket enklast uppnås genom att man känner barnet väl. ((Hårda ord och tillmälen i uppfostringssyfte skall undvikas och aga är ju inte bara extremt olämpligt, det är också förbjudet i Sverige tack och lov.))

Spädbarn och småbarn

I AP är grunden:

1. Knyt an vid födseln.
2. Amma. (om det är möjligt=
3. Bär barnet
4. Sov nära barnet
5. Lita på barnets signaler (Skriket är det sista desperata steget)
6. Undvik "metoder" (Baby trainers)
7. Balans
8. Undvik separationer
   
   Man kan inte skämma bort bebisar. Stressa inte på med olika metoder ifall barnet inte är mogen.
   
   Enligt mig så tycker inte jag (och även många andra som också tycker att AP är det bästa för deras barn..= ett slags sätt hur man tycker att man vill vara mot sin bebis )
   
   Jag tycker inte att man ska "skynda sig" att barnet ska sova i egen säng / eget rum..
   dom är fortfarande såå himla små att både jag & förmodligen barnet vill ha varandra nära.
   Dom kommer sova i eget rum senare ändå.
   
   Vagga, bär, sjung, ge välling för att söva bebisen så länge h*n behöver. Stressa inte med att "bebisen ska sova själv" när den skriker och inte vill. Det är ett tecken på att h*n inte är mogen och förmodligen vill somna i närhet av mamman eller pappan. Känna sig trygg.
   
   När bebisen har vant in sig i detta mönster och känner sig trygg (och vet att föräldrarna finns där om h*n behöver dom) så kommer den tiden när den kan somna själv. Man kommer inte behöva vagga hela livet liksom.
   
   Jag tar upp när bebisen skriker . Dom gör det för att kommunicera och förklara att något inte är som det ska - det tycker inte jag att man ska igonera.
   
   Att amma om det går. Går det inte så ger jag flaska "mage mot mage" precis som man gör när man ammar och har ögonkontakt så att de får den närheten de skulle fått med amningen.
   
   Med mera .. med mera.. kan fortsätta länge - Alltså sådana saker (som för mig är helt självklara) men som vissa människor anser "att man skämmer bort barnet" och att man kommer få det svårt i framtiden. Vilket jag inte alls anser att man får. Utan ett tryggt barn.
   
   Något jag dock inte håller med om inom Ap är att amma barnet jätte länge (vissa ända fram till skolåldern).. jag tycker man ammar den tid som är rekommenderad och sen ger man dom riktig mat & välling på kvällarna. tycker det är rent av äckligt att amma i 2årsålder & uppåt.
   
   Och att sluta snabbt med blöjor eller vad det var. Jag tycker inte att man ska stressa barnet med nånting överhuvudtage. Dom börjar gå, krypa, prata osv när dom känner sig mogna för det.. och det spelar absolut ingen roll NÄR.
   
   Som sagt.. inte stressa med något tycker jag.. för att man själv är lat & inte ORKAR.
   Man brukar få lägga sina behov (inte allt såklart) åt sidan de första åren.. det handlar inte bara om en själv längre utan finns nåt mkt viktigare i ens liv.. som går före allt.