JAG ÄR SÅ OERHÖRT GLAD ÖVER MIN PROTES. ATT JAG FÅR LEVA ETT SÅNT UNDERBART LIV SOM JAG GÖR NU. ÄR UTE OCH FIXAR, TRIXAR OCH ÄT I FULL GÅNG HELA DAGARNA - PRECIS SOM JAG ÖNSKAT MEST.
DETTA TRODDE INGEN AV OSS FÖR 8 MÅNADER SEDAN. INNAN VI VISSTE OM DET SKULLE BLI BRA EFTER OPERATIONEN. JAG ÄR SÅ GLAD  ATT DET BLEV BRA EFTERÅT.. JAG SITTER PÅ GOLVET MED MIN LILLA KILLE.. OCH ÄR SÅ GLAD FÖR ATT JAG *KAN* SITTA DÄR. KAN GÅ UT MED SOPORNA *ALLDELES SJÄLV* UTAN HJÄLP. GÅR I BADKARET LÄTT SOM EN PLÄTT. FÖRR TOG DET EN HALVTIMMA CA. ÄVEN ATT KOMMA IN I BILEN.
SÅG NOG ROLIGT UT.. DEN STÄLLNINGEN MAN HADE FÖR ATT KOMMA IN DÄR. HALVLIGGANDES ÖVER HELA BAKSÄTET. HAHA =/ SÅÅÅ GLAD ÄR JAG IALLAFALL OCH JAG TACKAR GUD (ELLER MIN LÄKARE) FÖR DET.
TACK TACK TACK<3<3<3 JAG RYSER NÄR JAG LÄSER DETTA OCH TÄNKER TILLBAKA. NÄR MAN TRODDE ATT MAN ALDRIG NÅGONSIN I LIVET SKULLE KUNNA GÅ IGEN - DET VAR DEN MEST FRUKTANSVÄRDA KÄNSLAN I HELA VÄRLDEN :

20 Januari - 2009
Min rumpa är så liten så liten nu, den är nästan helt borta! Blir så när man inte kan gå... Min rumpis som är så het annars  (HAHAH).. Buhuuuuu! Längtar tills jag kan gå ut på långpromenixer och träna för då kommer musklerna såå fort tillbaks.
VILL VILL VILL, jag sitter hela dagarna och försöker tänka ut olika knep för hur jag bara ska resa mig och bara gå oavsett hur det känns. Sedan när jag väl reser mig upp och försöker ta ett steg så tar det bara stopp, man känner bara i hela kroppen vilken omöjlighet det är. Är så van vid mina kryckor, är så rädd om dom inte är nära mig!
Benet följer liksom inte med, jag tar i det mesta jag kan för att få det med mig och ändå så släpas det ut efter sidorna.
När jag försöker stå på det som jag ska öva och göra så känns det som jag väger 150 kg minst, det är så tungt, så tungt. Det hugger, strålar och gör å förbannat ont! Ändå sitter mina tankar heela dagarna med att komma på knep hur jag ska klara det.. jag reser mig och är fast igen, försöker ta de där stegen men det är som man går på en pinnsmal tråd, armarna flaxar för de finns ingen balans och vänster höft är mycket längre upp än de högra bara för jag felbelastar så det känns som de vänstra benet är en halv decimeter längre än det högra, eller ja.. det är det! Så man känner sig som Selma Lagerlöf.. Ni vet? med träbenet...
Det känns bara som man har en otroooolig lång väg framför sig för att komma tillbaka, kommer det någonsin att gå?
Jag kan aldrig sluta att vara bitter.. varför ska detta drabba mig? Det är väl bara att acceptera läget. Men jag kommer aldrig att göra det! Jag hade hellre amputerat bort en arm.. även om det ger svårigheter så kan man iallafall ta sig framåt. Vad är viktigare än det? Man kan inte göra NÅGONTING utan att komma framåt. Ska jag ha det så här så vet jag inte vad jag ska göra.. Kan inte gå ut, inte simma, inte åka skridskor, inte va ute o shoppa, inte resa. Ska jag sitta inlåst resten av mitt liv? I en soffa, och låta andra hitta på saker med mitt barn för att jag inte kan? Förlita mig på andra om jag ska ta mig någonstans? Kan ju knappt ta mig in i en bil så körkort känns väldigt långt borta. Vill jag ha en chipspåse och ingen vill köra mig nej då får jag ingen chipspåse....
Nej detta var inte meningen o bli ett deppinlägg. Bara det att jag tänker inte på någonting annat, inte ens för en minut!

Jo faktiskt.... förut vet jag inte vad Vincent gjorde inne i magen men det var det coolaste jag varit med om.
Säkert  5 cm uppåt och 5 cm åt sidorna kom något ut frpn min mage, jag kunde greppa tag handen runt denna "knöl" Måste varit foten, eller? HELA foten var ute... HIHI mamma grät och blev alldeles rörd...... Gud va fiiiiiint!
Älskar Dig Min Prins - Tänk Att Man Kan Älska Någon Man Aldrig Träffat :-)))) Det Är MAGISKT!
♥

---

11 januari 2009

Hemkomna för en liten stund sen.. suttit o tjötat en massa, ätit någon typ av moussaka och spelat kort så fingrarna blödde! Haha nej då, jag spelade väl två omgångar eller något sen strunta jag i det! Tycker det är fruktansvärt tråkigt med kort. Skit-gubbe kan va kul någongång ibland (det ända jag kan typ, haha)

Nu har vi äntligen fått upp våran fina nya köks-lampa och ytterliggare ett par gardiner, nu fattas det gardiner i kök och babyrum. Måste bara skaffa fler gardinstänger, ett antal fler fönster här än i den förra lyan!
Det ordnar saj...

Mår sådär faktiskt, känner mig så himla less på allting. Tycker ingenting är roligt längre.
Positiv - Nej, och det har jag ingen anledning att vara heller!
Så förbannat orolig för hur jag ska klara denna förlossning också.
Dag efter dag.... Starta snart tack! Om två veckor räknas det som fullgånget.
Då finns det ingen anledning att vänta längre, tycker jag har lidit tillräckligt.
Men med min tur så kommer jag gå över tiden 2 veckor.

Är så himlaaaa orolig för allting hela tiden, det kan inte va bra att oroa sig så här mycket jämt.
Vad fasen ska man göra då när man inte vet hur någonting kommer bli?
Och jag stör mig sååå på folk som inte fattar, som verkar tro att detta är en lek. "men magnus behöver väl bara va hemma en vecka, varför skulle han behöva va hemma mer" "visst ska det bli så roligt" och allt va man får höra hel tiden.
Vad är det man inte fattat vid detta laget?? Jag klarar mig inte själv ens. Hur tror dom att jag ska klara mig hemma, eller spelar dom dumma?? Jag vet inte när jag kan gå, om jag kan det! "du måste börja gå på benet, du måste träna"
Vad gör jag hela tiden? Nej men jag går runt så här för skojs skull för det är så jävla roligt....
Jag är så förbaskat arg hela tiden, hoppas hormoner ger med sig snart, jag är inte sån här annars. Jag ballar ut för ALLT! Men allra helst för såna här saker.. hur man nu inte kan fatta. Jag kan inte böja mig ner, inte böja mitt ben, inte ta mig in o ur en bil, går jag 100 meter med kryckor (för utan har jag inte kunnat sedan början på augusti) så tar det en jävla stund o man är helt slut. Jag kan inte putta på en barnvagn ute då.. inte bära någonting alls för jag kan inte gå ett steg utan kryckor för det gör svajnont att belasta. Behöver hjälp med i princip allt!
Men alla andra kanske är sådana super-kvinnor att dom klarar va höggravida på detta, GLADA och positiva trots att de inte vet hur livet framför en ser ut, vara ute o ränna på saker när man hela tiden skriker av smärta o all energi går ur en, ta hand om lägenhet, vara glad över sin graviditet, vara glad över det som komma skall... Jo visst jag försöker vara jätte glad men jag kan inte va särskilt glad för jag vet inte hur jag kommer klara det! Jag har inte ens någon här i närheten som kan hjälpa mig om det vore så för det känns som alla suckar åt en och tycker man överdriver!
Nej jag orkar inte prata mer, jag är så förbannad för allt! Besviken på hur mitt liv är, avundsjuk på alla som går ut med sina bebisar på låånga promenader (jag känner att det är sååå himla lång borta) och är ute o fikar med sina vänner och är glada... Jag får aldrig vara glad för jag vet att allting är en kamp, och jag vet inte hur länge folk orkar runt om kring mig heller. Måste spänna mig 24 tim om dygnet, för alla rörelser, för alla människor som går förbi, för alla ojämnheter i backen, alla svängar & gupp. ALLTING gör så fruktansvärt jävla ONT, ett försnabbt steg och det är kört! Jag stressar överallt för att vara människor till lags, för att inte irritera. Snart börjar Magnus jobba, då kommer jag igenstans. Inte på barnmorskebesök, läkar eller sjukgympa. Kan inte åka kommunalt och jag känner ingen här, inte en släkting som kan köra mig! Jag är helt och hållet beroende av honom och jag HATAR det. Det går inte en minut utan att jag tänker på detta, hur det ska gå när bebisen är ute.
Alla förväntar sig att jag ska bli bra efter förlossningen?
Tänk om jag inte blir det? Vad händer då? Jag känner att man inte kan falla längre ner i bott än vad det är just nu, man kommer inte mycket längre ner. Förstår inte hur alla kan tycka jag ser så fräsch ut för att va i 9onde månaden. Jag behöver känna att någonting är ROLIGT, få göra någonting riktigt kul, har inte hänt sedan i somras minst. Vi kan inte göra någonting kul tillsammans och man behöver få ha kul ihop. Vågar knappt ligga o kramas längre, för jag blir bara rädd och det kommer bara göra ont =S
Det är nästan att jag sitter o hoppas på att dom ska hitta något när dom väl får röntga mig, en tumör eller va som helst. Som går att TA BORT.