Hade jag påstått något annat så hade jag ljugit - Det är verkligen ett helvete det här rent ut sagt :(
Jag önskar inte min värsta fiende det här.

Det var roligt att komma ut ikväll, MEN människor är såna JÄVLA EGOISTER.. onyktra eller inte det spelar ingen roll.
Dom går in i en, springer in i en, putter en så man får vråla. Jag hatar verkligen alla just nu! Man måste gå runt o vara rädd, för går någon in i mig så gör det så fruktanvärt jävla ont & det finns INGEN som kan fatta..
Och efter att ha stått ut i kylan i två timmar gjorde det även av det dubbelt så ont .. det kunde jag fattat - Jag ska hålla mig inne.

Ibland när allt känns som vidrigast så undrar jag vad jag håller på med - Men jag kommer alltid fram till samma svar: Att det är värt det, för min lilla älskade bäbis skull & jag försöker alltid tänka positivt "när bäbisen kommer i februari så kan jag gå sen" .. Hur fan kan jag vara så säker på det? Det är ingen som har garanterat mig det och som det känns nu så kommer jag aldrig kunna gå igen och det är fruktansvärt .. att int veta om man någonsin kan gå när man är 20 år.
Vad fan ska jag göra då? Rulla runt med rullstol med min bäbis?

Man känner sig verkligen så förnedrad att vara sån här. Hur länge ska man orka liksom?