Nu är våran bedårande lilla kille här! Han föddes på BF-dagen den 10'onde februari klockan 20.50.
Han vägde 3450 gram och var 48cm lång.
Jag kunde aldrig föreställa mig hur kär man kan bli i ens egna barn. Han är den mest ljuvliga lille varelse jag någonsin mött. När han tittar upp med sina underbara små ögon så smälter hela jag samman, när han gråter så gråter jag...det gör så himla ont i mig när han är ledsen. Jag vill göra allting för honom, jag kan offra hela mitt liv för han!
Han har varit en liten bestämd kille ända från start, han visar precis det han vill och det är skönt för då vet man ju vad det är. Han är så himla snäll, han gråter när han vill ha mat och när han får ligga på skötbordet - det avskyt han.
Och han har ett så stort behov av närhet, han vill suga bröst och ligga emot mamma och pappa dygnet runt, han vill aldrig va själv & mamma och pappa bråkar om vem som ska ha honom.
Magnus är så förälskad.. har aldrig sett honom sån här tidigare, det är så roligt att se=) Vincent betyder precis allt för honom (och för mig med såklart). Han har filat hans små fingrar flera gånger (för han rivit sig i ansiktet) och smörjt på vaselin på dom för det hade en barnmorska sagt. Hihi!

I måndags kväll satt vi i soffan och tittade på tvn vid 21tiden. Ploff ekade ett ljud från min mage över hela vardagsrummet och vi börja asgarva och undra va det var...sedan fattade jag för det började sippra lite fostervatten. Jag rusade till toaletten och ställde mig där och då kom det mer och mer.
Hypernervös blev jag och alldeles skakis och gick ut till Magnus och han blev lika galen och slängde ihop sitt spel och börja packa. Jag ringde förlossningen som ville vi skulle komma in för vattenavgångskontroll.
Skakandes, nervösa och förväntansfulla begav vi oss ner sakta men säkert men vi visste att vi förmodligen skulle få åka hem igen då man brukar få göra de innan värkarna satt igång ordentligt!
Vi satt i bilen en stund och väntade så dom inte skule undra om vi var besattingar som va nere så fort, hahaha!
Så gick vi upp och fick ett förlossningsrum, en barnmorska kom in och började prata och jag berättade läget om allt.
Hon kontrollerade vatten-avgång och tyckte vi skulle stanna kvar så vi slipper åka in snart igen när jag har svårt att röra mig + att pencelin ska sättas in pga lite bakterier i urinen. Hon satte CTG och och sammandragningar kom var tionde minut men inga jag kände av.
Vi fick lägga oss och sova... jag vaknade vid 05 av att sammandragningarna börja bli smärtsamma.
Barnmorskan kom in, jag gick och kissade och det kom mer vatten. Hon satte in en nål i min underarm ifall ryggbedövning behövdes sättas snart, hon tyckte det iochmed höften.. jag kände mig mer osäker för kan man klara sig så länge som möjligt så är det ju bra! Vi skulle försöka sova en stund till och det gjorde vi, när vi vaknade så hade sammandragningrna avtagit lite så vi gick en evighetspromenad till kiosken på 1½ timma, då började det göra mer och mer ont och jag fick andas genom värkarna som barnmorskan tvingade mig att göra, jag själv tyckte mest jag kunde fått vara tyst och att det lät pinsamt o hålla på sådär o självömka sig.. haha men jag märkte lite senare hur bra det funkade :-) När vi kom fram var kiosken stängd - Segt men promenaden gjorde susen för värkarna.
När vi kom tillbaka så började värkarna göra riktigt ont men ändå inte sådär överdrivet och jag klara mig igenom dom väldigt bra, det kom 3-4-st som höll i sig i 40-60 sekunder... jag skulle stå upp så mkt som möjligt så jag stog och vickade på mig så gott jag kunde.. sprang in och ut på toa stup i ett. Vi satte på lite musik på rummet och jag sjöng med lite - Jävligt fult, hahaha! Äntligen skulle dom göra VU och kolla hur öppen jag var (dom ville inte göra det för tidigt pga infektionsrisk när vattnet gått), hade öppnat mig 2-3 cm och tappen var mjuk så jag var fortfarande i latensfas men snart i aktiv förlossning. JIHU tänkte vi, skulle stå upp mer och det gjorde jävligt ont, Magnus hjälpte mig och andas!
Timmarna gick och värkarna började avta lite smått, vi blev väldigt besvikna.. vi låg och kollade helt maniskt på CTG-kurvan, gjorde fortfarande jävligt ont under varje värk bara att de kom glesare. Man blev jävligt glad när varje värk kom fast det gjorde ont! Svårt o förklara den smärtan men den var klart hanterbar och jag ville vänta så länge som möjligt med lustgas som jag längtat efter .. haha!
En ny barnmorska började för eftermiddagen och hon kollade ytterliggare en gång hur öppen jag var och det var fortfarande likadant sen sist och vi blev en aning besvikna då jag haft väldigt smärtsamt imellanåt.
Vi låg och vilade och väntade och väntade, Magnus läste lite i en bok och jag andades igenom de värkarna som kom.

Tillsllut kom de tätare igen 4-5 st på 10 minuter och barnmorskan kom in igen.. hans puls gick ner en snabbis så dom satte en akalpell (heter inte så men jag kallar det så, kommer ej ihåg va de heter) på hans huvud, och då kom hans rätta puls fram.. de hade fått fram min tidigare..
Värkarna fortsatte och barnmorskan skulle tiitta hur öppen jag var.. 3-4 cm och jag var nu inne i aktiv förlossning.
Plötsligt sjönk hans hjärtljud ner till 70 (ska ligga på runt 120-160). Mitt hjärta stannade, men jag fattade inte vad som hände riktigt, hon bad mig lägga mig på sidan, jag kämpade mig över på sidan så fort jag kunde.. Hon ringde läkare som var där på 1 sekund.. Bad mig ställa mig på alla fyra och jag kämpade mig upp dit, hjärtljuden var fortfarande nere, nu låg de på 40 tror jag och läkarn säger "Tyvärr Emily, han måste ut nu med en gång, förlåt jag hinner inte förklara nåt för dig" ... Jag börjar störtgråta och Magnus kommer fort fram och kramar mig, dom sliter loss sängen och rusar ut i korridoren, jag ligger helt naken typ... 15 olika pers kommer springande och vi springer in i ett operationsrum, jag gråter och är livrädd, visste inte vad som skulle hända. Började förstå att det skulle bli ur-akut kejsarsnitt men visste inte riktigt va det innebar, dom hängde och slängde med alla möjliga saker, dom kastade över mig i en annan säng och jag skrek rakt ut för de gjorde så ont i min höft, de satte in en kateter fort som fan och hällde en stor skål med sprit över min mage.
Jag var jävligt arg och sa att jag inte ville detta, dom hann inte svara mig och jag blev mer rädd för jag visste inte va dom skulle göra med mig.. tryckte dit syrgas över min mun och sedan skulle jag börja andas och jag fattade att jag skulle sövas och blev livrädd.. tänkte onda tankar att de kanske skulle ta för lite sånt där medel och jag skulle ligga halvvaken och känna hur de skärde i mig "-Andas här nu" sa dom igen och jag började andas, snurrade till som något jag aldrig känt och.... vips så vaknade jag upp och var i en helt annan värld.
Har inte så mycket minnen härifrån men det kom fram någon och sa att min lille pojke mådde bra och att han var alldeles perfekt. Jag började gråta som fasen och tänkte onda tankar att jag ska behöva drabbas av allt och att allt ska bli ännu jobbigare med ett sår + min onda höft... Plus att jag och Magnus prattat om att detta var det värsta som skulle kunna hända (förutom att något händer bebisen) att det blir urakut och han inte får vara med under förlossningen, och jag insåg att så hade fallet varit och jag tyckte så synd om Magnus men jag var sååå tacksam att min lilla bebis mådde bra.. Kände lite smärta i nedre delen magen och någon personal från uppvaket där jag låg kom och gav mig morfin i min nål.. dom kom även och tvättade mig och vände och vred. Fick ligga kvar en stund till tills dom tyckte jag "nyktrat till" något jag INTE hade.. var helveck men glad att jag skulle komma till mina älsklingar.
Jag var så nervös så jag höll på o dö innan dom körde in mig i det magiska rummet :-)
Då kom mina pojkar fram till mig och jag har inte så mycket minne men jag fick lilla Vincent bredvid mig, Magnus fick stå bredvid och hålla bara för jag var lite borta. Han var så vacker, jag grät och han var den vackraste lilla varelse jag sett.
Han började suga och ville ha bröstet direkt o amma. Han var så duktig och kunde ända från första början.
Magnus hade fått in "firar-brickan" och fått ätit, han hade blivit helt förstörd och gråtit massor och trodde det var kört =/ Han blev lämnad helt själv tills de kom in med Vincent till honom, då blev han så lycklig men var fortfarande chokad.
Vincent fick vara hos pappa i 2½ timma innan jag kom och det hade gått så bra.

Jag fick lite "päronbubbel" i champanjeglas och det var det godaste jag någonsin druckit, var helt kru-torr i halsen. Det kom en barnmorska och vägde & mätte hoonom,
Sedan körde hon oss mot BB, jag tjötade som aldrig förr på vägen dit och skämde ut mig såklart... "jag har hört ryktas om att dom är väldigt onda på detta BB"...."- Jaså? Har du hört det?"..."- Jajeeemen det vet jag så jag är lite orolig nämligen för ni är ju så trevliga här"..."-Ja men dom är underbara här så du behöver nog inte oroa dig"
HAHA fy fan.
Vi kom in till vårat familjerum, en säng till Magnus och den jag hade till mig, vi la oss med vårat underverk.. jag fick mer smärtstillande och en barnmorska kom in o pratade länge.
Vi låg och tittade på våran fina hela natten och pratade om hur vacker och underbar han var. Vi hade det så underbart den natten <3
När vi vaknade fick jag smärtstillande och jag var tvungen och försöka komma upp för man ska försöka komma upp så fort som möjligt efter kejsarsnitt... dom blev lite chockade för jag kämpade mig upp som fan, man var rätt skakis och yr men jag ville in i duschen så hon hjälpte mig med det - Underbart!
Sedan var vi på BB tills idag för de ville hålla koll på såret som förövrigt såg väldigt bra ut redan från början.
Höll på o dö när jag kollade på magen dagen efter, den var sååå liten mot innan.. tycker det är obehagligt att kolla på magen, ta på den skulle jag aldrig göra =P
Våran patienttelefon har gått i ett och vi har fått massa blommor skickade + olika presenter - Tack så mycket! (:
Idag fick vi åka hem, vi var så stolta när vi tog på våran lilla kille. Han är så himla vacker och jag är så stolttttttt .
När vi kom hem hade Magnus städat och det fanns världens finaste bukett på bordet med blommor, godis och en ölkorv. Hahaha, min gos! Jag har längtat efter det under hela min graviditet och det var så gott.
Nu har vi myst hela kvällen våran lilla familj, och tittat på Melodifestivalen. Vi kan inte sluta titta på honom, man vågar knappt ta i honom för han är så ömtålig... Min fina underbara prins, trodde inte man kunde känna sån här kärlek!

Detta blev nog jävligt långt men nu vet nu endel, lite besviken eftersom jag ville fött vanligt men nu blev det som det blev och jag är glad att vi hade en sån bra läkare som tog sånt bra beslut snabbt. Han var ute på 3 minuter, men de var inget fel på honom, han var helt perfekt. Förmodligen hade han klämt till navelsträngen med sin hand... hade de väntat lite till hade förmodligen ljuden gått upp men är det nu något fel så är det livsfarligt at vänta så hon gjorde ju helt rätt.
Huvudsaken är att våran lille pojk mår bra <3<3 Man mår lite dåligt när man tänker på det som hände för det var väldigt traumatiskt för både mig och Magnus men det är som det är...
Nu ska jag lägga mig i sängen med min lilla kille på magen o amma. Vi har det så mysigt, han ligger på mig och Magnus hela nätterna och myser.. myser och ammar, myser och ammar! Så underbart, man blir inte ens trött som jag trodde. Vi har underbara nätter vi 3 :):)

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fått!
Jenny, jag ringde upp dig hem häromdagen när du ringt
men det var ingen som svarade, så du vet=)

ÄLSKAR MINA KILLAR MEST I HELA UNIVERSUM! ♥

    

VINCENT FALK<3