Bläbläbläblä
på denna situationen vi lever i. Undra om man kan tänka för mycket på en och samma sak så hjärnan tillslut sprängs.Detta läget är så söndertjatat / disskuterat så det finns inget stopp. Men ändå är det vad hela livet och vardagen kretsar om. Jag är så trött, så himla trött på att dygnet runt, varje minut ha ständig värk. Att behöva tänka , " gör jag den rörelsen är det kört" och det är rörelser man måste göra för att klara nåt här i världen.. är trött på att va orolig så fort nån kommer nära mig, att hela tiden va på ständig vakt, trött på att bara sitta här o inget händer, på att träna men ingen förbättring sker, på att aldrig kunna göra nåt kul med min familj, på att gnälla, på att inte kunna ligga o kramas (onödigt, någon kommer ändå stöta till mig), på att känna mig otillräcklig som mamma, att gå till läkare som säger "oj oj, va jobbigt.. kom tillbaka nästa månad" . Om och om och om igeeeen. Ständigt va nerstämd och ledsen för att veta om det aldrig nånsin gå över. På alla "jaha, nähä du kunde ju inte gå ut, nähä du kan inte gå med vagnen..nähänähänähä" som om jag överdriver eller VILL ha det såhär, som inte förstår vilket rent helvete det är att leva såhär, trött på att va avundsjuk på alla andra som lätt kan hoppa o lalla fram, på att känna att andra skulle uppleva något liknande för att ta livet på mer allvar o inte gnälla för småsaker när man egentligen har det bra, trött på tänka sådär elakt för innerst inne vill jag inte alls att något ska få uppleva det här....
På alla runt om kring som hela tiden måste förstå, anpassa sig, ställa upp och sitta infängslad med mig.
Vincent växer mer för varje dag och det kräver mer av mig som mamma, jag kanske inte kommer klara att krypa efter och springa efter honom när det behövs om några månader! Vill ju för fan kunna gå till Öppna förskolor, babysim, ut & gunga osv. Vill kunna bära runt på honom i lägenheten nu när han tittar så nyfiket överallt o säga "Åh, titta laampan".
Jag missar allt, även om nån annan gör det så vill JAG kunna göra det.
Känns som saker blir halvdant gjort, inte när det gäller Vincent för det är all that matters.. för mig, men när det gäller mig själv skiter jag i allt. Hårväxten växer lååångt ut, kläder som aldrig blir köpta. Vad är det för mening o göra sig fin?? För att sitta här i soffan, eller för att gå ut som en mongolid med benet som står rakt ut och bara klaga på alla oföstående människor som går rakt in i en jämt så man får dö-ont.
Nä ibland känner jag bara för att kollavippen -
Ursch så jobbigt du måste ha det!
Skickar en varm kram till dig och både håller våra tummar och hoppas allt vad vi kan att det SKA bli bättre för dig.
Du är väldens bästa mamma till Vincent!
du har fått en award av mig som du kan gå in och ta :)
tycker du är värd den!
De här låter la som en klycha men försök att inte tänka så. Du e den bästa mamman som vincent någonsin kan ha! Du kan ge honom något som ingen annan kan, din kärlek och din omsorg. Visst, han kan få kärlek på annat håll men den kärleken man får av sin mamma, den är ovärderlig och kan inte fås någon annan stans! Ingen kan älska honom som du kan och ingen kan bry sig om honom så som du kan. I slutändan så e de viktigaste att han har en mamma som älskar och bryr sig om honom, de e det som innerst inne gör honom lyckligast och det kan ingen annan ersätta. Jag tycker du är en stark människa och du gör så gott du kan, det är det som räknas, glöm inte de! Kramar
