10 Februari - 2009 :
Jag minns det så tydligt.. sååå fort körde dom mig, jag flög omkring där i sängen. Det som var min högsta rädsla, att någon skulle göra något hastigt med mig. Dom som hade lovat att absolut inte göra det - Det sprack.

Jag låg där, gråtandes... Skulle jag förlora min son? Han som jag haft sparkandes inuti mig i månader. Vi som redan hade en så stor kärlek mellan varandra. Han som jag kämpat musten ur mig för. Han som var min framtid & numera mitt liv. Han som jag tänkte på det första jag gjorde på morgonen, varenda minut på dagen & det sista jag gjorde på kvällen. När jag skrek, grät och hoppet rann ut mig, så tänkte jag på honom. Han gav mig liksom gensvar när smärtan var som jävligast. För då buffade han lite försiktigt inuti mig, och jag kunde trots all helvete le. Jag log för honom.
När alla skrek.. och alla kastades med mig.. på väg in till salen, så var det enda i mitt huvud "Var det här allt?" ... Var det detta jag fick? Jag är liksom inte värd att få vara lycklig. Det var för bra för att vara sant. Ska gud ta denna lilla bebis ifrån mig? . . ."-Nu..väldigt fort ska du få en kateter" .. Kateter tänkte jag, juste.. det läste jag ju om att man ska få insatt om man ska göra Kejsarsnitt. Det som jag också varit så livrädd för. Jag föder hellre barn naturligt med höftsmärtan och smärtan man får genom att föda ett barn, bara jag slipper att få en kateter.  "-Nej nej :( Gör inte det.. " skrek jag, Jo.. så tryckte dom in den i urinröret snabbt", slängde en hink med sprit över hela mig "-Andas här nu... ett, och två, och tre" Och så var det mörkt.

Vaknade upp och var helt panikslagen.. Innan jag hann säga något så kom läkaren .. den underbara läkaren som opererade mig : Joanna Stiller... fram till mig "Du har fått en gosse.. en alldeles frisk och PERFEKT kille".
Jag kunde inte ta till mig detta. Tårarna sprutade och hela jag skakade. Trots att jag egentligen inte vågade skaka. Han lever, han lever... Jag la mig tillrätta i sängen och log.
När jag fick se honom för första gången så kände jag mig såå himla tacksam. Jag kände den där kärleken som funnits mellan oss i 9 månader ÄNNU starkare. Hur var det möjligt? Han var sååå vacker, jag fick honom till mig, men jag fick inte hålla honom själv ännu. Jag kunde tappa honom pga all morfin. Men jag kramade honom så som jag aldrig kramat någon, jag drog in det djupaste av doft och det var den allra ljuvligaste... & jag såg mig själv i hans ögon. Jag glömmer det aldrig! Glömmer aldrig den hemska rädslan, förtvivlan, chocken.. inte heller den enorma kärleken och lyckan över att han fanns i liv. Mitt barn . Min Vincent, den ljuvligaste av dom ljuvligaste.

Vi låg vakna hela den första natten. Jag & Magnus... Det var verkligen kärlek i luften - Hela salen var som ett paradis. Vi var så rädda om denna lilla varelse. Han låg på våra magar hela natten. Vi låg hela blickstilla, rädda för att väcka honom. Vi var jätte avundsjuka när den andra höll honom. Jag minns att jag försökte böja mig över Magnus för att dra in den underbara bebi-doften men det gick ju inte att röra sig. Det gjorde för ont, både för höften.. & för snittet - Fick ligga som en döing, den underbara barnmorskan kom in varje timma och sprutande in mer smärtlindring.
 Jag ammade hela tiden, det gick så bra. Så fort han fick se mig första gången tog han bröstet med ett stadigt tag och visste direkt hur man gjorde. 3 första timmar hade han varit utan sin mamma. Han hade gråtit... Jag mådde så dåligt över att jag missat den allra första stunden med honom.
Det var inte sin mamma som han fick se först. Utan en okänd människa. Undra va han kände?

Hur som helst.. så kom jag ihåg när vi satte foten innanför ytterdörren för första gången med våran bebis, som en familj - Den 14onde Februari, på alla hjärtans dag. Ja, det var verkligen kärlekens dag.
Vi var SÅ lyckliga.. Det här är verkligen början på livet.

3 månader senare - 11 Maj:

Ligger ytterliggare en gång i en vit sal... Gråtandes, dock inte lika mycket panik. Men jag hade panik inombords.
Tänk om jag gör detta i onödan? Tänk om jag blir invalid? Så mycket man inte kan göra med en ny höftled.
Jag var rädd. Så himla rädd... Hur skulle det kännas när dom skärde, sågade & hammrade i mig. När jag skulle vara helt klarvaken och lyssna? Hur klarade sig min lilla lilla bebis där hemma, 14 mil ifrån sin mamma. Som han aldrig ska behöva vara utan när han är så liten. Tänk om han saknade mig massor & kände sig övergiven?

Dom sprutade in en massa grejer i mig. Jag blev helt plötsligt fri från oro & bekymmer. Jag kände mig lycklig.
Även om det har varit den lyckligaste stunderna med Vincent så hade jag ändå inte kunnat känna mig HELT lycklig. Det fanns något som förstörde för mig i mitt liv. Något som jag tänkte på nånstop hela tiden, för det gick aldrig att sluta tänka på. För den outhärdliga smärtan försvann ALDRIG, den gjorde sig påmind varje gång jag andades.
Hoppet var borta för länge länge sedan, när jag låg där och Läkaren började operera mig. Jag visste att detta aldrig skulle gå över. Varför skulle jag leva? När jag inte ens kan ta hand om mitt egna barn. När jag inte ens kan ta hand om mig själv.Jag kan inte ens tvätta mina egna ben, inte lyfta det.. behöva hjälp för att komma i & ur sängen.
Helt plötsligt körde dom iväg mig. Det var färdigt, jag klarade det!!! 2 sjukgymnaster (Bara ordet sjukgymnaster gjorde mig illamående. Jag kom & tänka på när denna smärtan kom , värre än någonsin i v 13. När jag låg i sängen på Sahlgrenska och han kom flera grrr om dagen in till mig. Sjukgymnasten. När smärtan var värre än någonsin. Han var riktigt ond tyckte jag. Han skulle tvinga mig upp ur sängen. Magnus satt bredvid & hejade på. Cm för cm i flera timmar drog vi benet åt sidan för att komma ut sängen. Det tog hela eftermiddagen. När han i ett hastigt tag släppte benet rakt ned utan att göra det försiktigt skrek jag för 20e gången de värsta orden jag visste till honom. Jag som aldrig är otrevlig mot okända. Hela tiden skulle han hålla på. Jag var så himla rädd, jag ville inte röra mig. "Jävla fi__ta" skrek jag det högsta jag kunde, utan att ens bry mig vad jag sa. När vi sent på kvällen äntligen tog den sista centimetern  tillbaka, i sängen igen) 
kom genast och LYFTE UPP mitt ben. Höggt. Jag trodde jag skulle svimma. Hur fan vågar dom? Det vred sig i magen. Det var det värsta någon kunde göra mot mig.

 När jag väl kunde slappna av: Så kändes det INGET, nada! Kunde detta verkligen bita på mig? Har mitt liv verkligen börjat nu?

1 års rehabiliteringstid, sa dom. Det drog ned på mitt goda humör. Hur ska jag orka? Hur ska våran familj klara detta? Dagen efter så förstod jag att det kunde gå snabbare jag kunde redan belasta benet. Jag kämpade och kämpade trots att jag var helt tom inombords, det fanns ingen energi kvar alls. Jag gick med ett gåbord, precis som att lära sig gå på nytt. Hela jag var så trasig. Jag kände ingenting, jag kunde inte ens känna någon lycka över att smärtan var borta. Jag som lovat mig själv om den dagen någonsin skulle komma så skulle jag skrika, vråla och vara den lyckligaste människan. Jag var varken lycklig eller glad. Jag var bara tom.

En månad senare kunde jag GÅ...
Jag trodde att det skulle bli den andra lyckligaste dagen i hela mitt liv. Nu varhelvetet över.
Det är inte förrens IDAG som jag kan inse att detta är sant.. & jag kan vara lycklig - På riktigt.


Det är över, men jag kan inte lägga dessa saker bakom mig.. hur mycket jag än försöker!
Det har satt sina djupa spår. Jag tänker på det varje dag, och blir en aning nedstämd.
För mig är det fruktansvärt jobbiga grejer, som drömmer mardrömmar om.
Hur ska man kunna gå vidare från dessa händelser? Går det?