Massa funderingar. . .
När jag blev gravid och hade så himla ont, så kände jag mig hela tiden så dålig och lat typ. Har alltid jobbat och sådär och helt plötsligt satt jag hemma hela dagarna och gjorde INGENTING! Åhåå va dåligt jag mådde.
Tänkte att det ska bli sååå kul den dagen man börjar jobba igen (om jag nu någonsin fick det, trodde ju inte det)
När man fick barn förändrades allt. Alla värderingar, allt man hade planerat. Allt som handade om mig själv är bara borta. Jag skiter fullständigt i mig själv, kanske är det bra.. kanske inte, men så är det! Jag mår bra om Vincent mår bra. Självklart vill jag ut och jobba så småningom. Men jag kan verkligen inte tänka mig att vara utan min lilla kärlek en hel jävla dag.
Man ska göra si & så, tänkte man. Hur kunde man ana vad som väntade? Han som kom och vände upp och ner på allt. Allt som jag innan trott var viktigt rann ut i sanden. Som jag känner nu vill jag bara : umgås, gosa och leka med denna underbara varelse. Om Magnus varit ute med honom och jag stannat hemma så oroar jag mig & längtar mig tokig efter honom. Då pratar vi 1-2 timmar. Hur ska EN DAG gå?
Med mitt mamma-tänk så ska jag gå hemma med honom så länge som våran ekonomi tillåter. (Högst 1½-2 å) Förmodligen börja jobba någon dag varannan helg så att man kan vänja sig lite att vara utan sin lilla bäse *Hemska tanke*) Sedan tycker jag att dom behöver komma ut & leka och möta andra barn ofta i vardagen. Tänk va roligt med all spring han kommer ha i de små benen.. att få leka med alla barnen, ha sång stunder, gunga, luciaförberedelser, rita påskägg Os.v!!
(Men hur ska jag klara mig.. buhuuu, han ramlar ner med sina små ben och skrapar upp dom i astfalten, små barn river han så han blir ledsen, undrar kanske vart mamma är. Jag vet att dom måste lära sig att livet inte alltid är roligt heller och rättvist, men inte fasen vill jag att min lilla 1åring ska skrapa upp sina ena ben och börja gråta för att det ska gå lättare för han i framtiden. & som vissa resonerar "åg du skyddar h*n mot allt. H*n kommer aldrig lära sig. Vad är det en 1åring ska lära sig? Att slå huvudet i bordet så det börjar blöda. Vad lär h*n sig av det? Förutom att h*n tycker det är hemskt =/ Antar att man vänjer sig.. men just nu känns det sååå långt borta) Jag älskar Dagis, jag hade fruktansvärt kul där och det vet jag att han också kommer ha.
Men behöver jag inte så sätter jag ju inte honom där tidigt. Så både Vincent hinner bli större och han kanske t.om tröttnar på Mamma och vill ge sig av ut & leka med andra (super viktigt att han får umgås med andra små barn å han inte blir blyg och inåtdragen i framtiden. Så jag MÅSTE ta mig i kragen & gå till ÖF, men en början är ju ialf Babycafe:) + att jag jobbar varannan helg ibland och lär mig - Jag MÅSTE JU! :-)
Tills dess ska vi: Kramas, pussas, sjunga, leka, vara ute & gunga, sitta i sandlådan, promenera, gå på babycafe, våga sig dit på ÖF. . . Och jag ska bara passa på att njuta njuta njuta av min friska, gosiga och alldeles underbara lilla prins!
Jag är super känslig när det gäller mitt barn. Jag försöker hela dagarna att verkligen vara den mamma JAG VILL VARA. Jag kämpar hela tiden med mitt dåliga samvete som rör allt som gäller honom. Det är hemskt, när man försöker göra ALLT för att vara en så bra mamma som möjligt. Går jag inte ut & leker med honon förrens kl är 16 så tycker jag super synd om honom (stackars barn typ), får han ligga på golvet för länge så är det synd om honom som får ligga där på de kalla golvet (ja, jag vet att det är super bra egentligen) . ALLT ALLT ALLT. Jag har aldrig älskar någon varelse så mycket och jag trodde inte det fanns någon kärlek överhuvudtaget som kunde jämföras med denna. Jag måste försöka tänka bort dom tankarna för jag vet ju att han är lycklig & mår super bra. . .
Det är bara det att jag har såå mycket åsikter om hur jag vill vara som familj, vad som är bra & inte bra för lillen. SÅÅÅ MYCKET! Lite exempel är ju .. rutiner. Han ska få äta frukost ungefär vid samma tid på mornarna.. sitta och ha en mysig stund VID MATBORDET, inte lämna bort honom för ofta så han inte blir otrygg.. men även inte för sällan för jag vill att han ska kunna bli bortlämnad ibland när han blir äldre så att han vågar sova borta och tycker det är kul att va hos mormor/farmor utan oss ibland. (Men detta är ju när han blir lite äldre.. jag tycker inte att man lär bebisar något genom att lämna bort dom), att vi kör samma läggningsrutiner, ungefär samma tider. Vill inte introducera sötsaker till honom när han inte ens vet vad det är, avskyr 5-minutermetoden, att han aldrig skull behöva ligga & skrika för jag har något viktigare för mig, han ska få all min uppmärksamhet & kärlek. (förmodligen därför han nästan aldrig är ledsen och är så glad) Vänjer honom nu när han börjat röra sig att ligga i spjälsäng, men vill han sova mellan oss och känner sig trygg med det vissa nätter så skulle jag aldrig neka honom. Även om han är 2eller 4 år. Det är inte FEL, som många verkar anse. Fel är att barnen inte känner sig trygga. Tycker inte att vi ska vara hemma FÖR mycket, för man behöver komma ut.. träffa folk & få luft. Ändå inte för ofta, vill inte va den som är "ute och ränner" hela tiden med ett litet barn för hans trygga fasta punkt är ändå i hemmet. Det är här man har alla rutiner och dom vill man ju inte att dom går i kras. Barn mår inte bra utan rutiner!
Jag har bra mkt åsikter om allt som har med bebisar & barn att göra. Långt innan Vincent kom har jag varit intresserad av barn. Har kollat på Nanny, läst en maassa, funderat på olika uppfostringtyper, folk som är för stränga, för slappa när det gäller sina barn... Jag har hunnit fundera 1 år innan Vincent kom hur jag vill vara som Mamma. Vad jag absout inte skule göra och vad jag verkligen ska göra! =D
Bara man följer sitt sunda förnuft - Det är ju egentligen det ända rätta för sina barn.
OKEJ, JAG ÄR EN RIKTIG HÖNSMAMMA . Jag vet! Jag tycker egentligen inte det är något dåligt (så länge man inte visar det tydigt för sina barn & låter det gå ut över dom. Det kommer jag aldrig göra) Men det är jag stolt över. Min son är det allra värdefullaste jag har. Hellre att bry sig för mycket, än för lite!
Tänkte att det ska bli sååå kul den dagen man börjar jobba igen (om jag nu någonsin fick det, trodde ju inte det)
När man fick barn förändrades allt. Alla värderingar, allt man hade planerat. Allt som handade om mig själv är bara borta. Jag skiter fullständigt i mig själv, kanske är det bra.. kanske inte, men så är det! Jag mår bra om Vincent mår bra. Självklart vill jag ut och jobba så småningom. Men jag kan verkligen inte tänka mig att vara utan min lilla kärlek en hel jävla dag.
Man ska göra si & så, tänkte man. Hur kunde man ana vad som väntade? Han som kom och vände upp och ner på allt. Allt som jag innan trott var viktigt rann ut i sanden. Som jag känner nu vill jag bara : umgås, gosa och leka med denna underbara varelse. Om Magnus varit ute med honom och jag stannat hemma så oroar jag mig & längtar mig tokig efter honom. Då pratar vi 1-2 timmar. Hur ska EN DAG gå?
Med mitt mamma-tänk så ska jag gå hemma med honom så länge som våran ekonomi tillåter. (Högst 1½-2 å) Förmodligen börja jobba någon dag varannan helg så att man kan vänja sig lite att vara utan sin lilla bäse *Hemska tanke*) Sedan tycker jag att dom behöver komma ut & leka och möta andra barn ofta i vardagen. Tänk va roligt med all spring han kommer ha i de små benen.. att få leka med alla barnen, ha sång stunder, gunga, luciaförberedelser, rita påskägg Os.v!!
(Men hur ska jag klara mig.. buhuuu, han ramlar ner med sina små ben och skrapar upp dom i astfalten, små barn river han så han blir ledsen, undrar kanske vart mamma är. Jag vet att dom måste lära sig att livet inte alltid är roligt heller och rättvist, men inte fasen vill jag att min lilla 1åring ska skrapa upp sina ena ben och börja gråta för att det ska gå lättare för han i framtiden. & som vissa resonerar "åg du skyddar h*n mot allt. H*n kommer aldrig lära sig. Vad är det en 1åring ska lära sig? Att slå huvudet i bordet så det börjar blöda. Vad lär h*n sig av det? Förutom att h*n tycker det är hemskt =/ Antar att man vänjer sig.. men just nu känns det sååå långt borta) Jag älskar Dagis, jag hade fruktansvärt kul där och det vet jag att han också kommer ha.
Men behöver jag inte så sätter jag ju inte honom där tidigt. Så både Vincent hinner bli större och han kanske t.om tröttnar på Mamma och vill ge sig av ut & leka med andra (super viktigt att han får umgås med andra små barn å han inte blir blyg och inåtdragen i framtiden. Så jag MÅSTE ta mig i kragen & gå till ÖF, men en början är ju ialf Babycafe:) + att jag jobbar varannan helg ibland och lär mig - Jag MÅSTE JU! :-)
Tills dess ska vi: Kramas, pussas, sjunga, leka, vara ute & gunga, sitta i sandlådan, promenera, gå på babycafe, våga sig dit på ÖF. . . Och jag ska bara passa på att njuta njuta njuta av min friska, gosiga och alldeles underbara lilla prins!
Jag är super känslig när det gäller mitt barn. Jag försöker hela dagarna att verkligen vara den mamma JAG VILL VARA. Jag kämpar hela tiden med mitt dåliga samvete som rör allt som gäller honom. Det är hemskt, när man försöker göra ALLT för att vara en så bra mamma som möjligt. Går jag inte ut & leker med honon förrens kl är 16 så tycker jag super synd om honom (stackars barn typ), får han ligga på golvet för länge så är det synd om honom som får ligga där på de kalla golvet (ja, jag vet att det är super bra egentligen) . ALLT ALLT ALLT. Jag har aldrig älskar någon varelse så mycket och jag trodde inte det fanns någon kärlek överhuvudtaget som kunde jämföras med denna. Jag måste försöka tänka bort dom tankarna för jag vet ju att han är lycklig & mår super bra. . .
Det är bara det att jag har såå mycket åsikter om hur jag vill vara som familj, vad som är bra & inte bra för lillen. SÅÅÅ MYCKET! Lite exempel är ju .. rutiner. Han ska få äta frukost ungefär vid samma tid på mornarna.. sitta och ha en mysig stund VID MATBORDET, inte lämna bort honom för ofta så han inte blir otrygg.. men även inte för sällan för jag vill att han ska kunna bli bortlämnad ibland när han blir äldre så att han vågar sova borta och tycker det är kul att va hos mormor/farmor utan oss ibland. (Men detta är ju när han blir lite äldre.. jag tycker inte att man lär bebisar något genom att lämna bort dom), att vi kör samma läggningsrutiner, ungefär samma tider. Vill inte introducera sötsaker till honom när han inte ens vet vad det är, avskyr 5-minutermetoden, att han aldrig skull behöva ligga & skrika för jag har något viktigare för mig, han ska få all min uppmärksamhet & kärlek. (förmodligen därför han nästan aldrig är ledsen och är så glad) Vänjer honom nu när han börjat röra sig att ligga i spjälsäng, men vill han sova mellan oss och känner sig trygg med det vissa nätter så skulle jag aldrig neka honom. Även om han är 2eller 4 år. Det är inte FEL, som många verkar anse. Fel är att barnen inte känner sig trygga. Tycker inte att vi ska vara hemma FÖR mycket, för man behöver komma ut.. träffa folk & få luft. Ändå inte för ofta, vill inte va den som är "ute och ränner" hela tiden med ett litet barn för hans trygga fasta punkt är ändå i hemmet. Det är här man har alla rutiner och dom vill man ju inte att dom går i kras. Barn mår inte bra utan rutiner!
Jag har bra mkt åsikter om allt som har med bebisar & barn att göra. Långt innan Vincent kom har jag varit intresserad av barn. Har kollat på Nanny, läst en maassa, funderat på olika uppfostringtyper, folk som är för stränga, för slappa när det gäller sina barn... Jag har hunnit fundera 1 år innan Vincent kom hur jag vill vara som Mamma. Vad jag absout inte skule göra och vad jag verkligen ska göra! =D
Bara man följer sitt sunda förnuft - Det är ju egentligen det ända rätta för sina barn.
OKEJ, JAG ÄR EN RIKTIG HÖNSMAMMA . Jag vet! Jag tycker egentligen inte det är något dåligt (så länge man inte visar det tydigt för sina barn & låter det gå ut över dom. Det kommer jag aldrig göra) Men det är jag stolt över. Min son är det allra värdefullaste jag har. Hellre att bry sig för mycket, än för lite!
Kommentarer
Postat av: josefin
hej alla nomala föräldrar älskar sina barn lika mycket som du gör! jag menar inte att du gör något fel gentemot din son men jag tror att för din egen del så kommer det bli jätte jobbigt i längden att över analysera allt som du verkar göra.
om du redan har inställningen att vara den bästa mamma så tror jag att man undermedvetet blir den bästa mamman. försök och njuta av egen tid när din sambo är ute med sonen du kommer behöva det dom blir bara mer krävande dom små skruttarna, dom kommer ju faktiskt tillbaka! fan vad viktig jag lät men men det e bara ett tips! ha de bra..
Postat av: E m i l y ♥♥
Självklart älskar alla sina barn lika mycket? Jag skriver bara om min kärlek till min son - På min blogg=)
Och jag analyserar allting eftersom han är så liten och jag bryr mig så mkt om honom =) Men de kanske är fel?=)
Såklart är det jobbigt ibandd att oroa sig men detta är ju bara början på mammalivet och jag antar att de fleta oroar sig över sin barn/bebisar. Och jag vet att jag ska njuta av egentid men han är så liten ännu så jag han har inte hunnit bli jävig & jobbigt ännu (haha). Tror det blir bättre med tiden. Om inte annat får man försöka lära sig det!
Men tack för tipsen! =D
Trackback
