Då låg jag nedbäddad i övervakningsrummet vid denna tidpunken. Helt lost i huvudet och babblade med sköterskorna. Efter en stund fick läkaren komma in med 2 påsar blod till mig för det var dåligt med blod i mig.

Jag var såå stolt över mig själv att jag klarat mig igenom operationen. Något jag varit så orolig för.
Jag visste ännu inte om jag skulle kunna gå igen. Det fanns inget jag hade i tankarna ens. Jag hade gett upp för längesedan, ingenting hade ju tidigare hjälpt under denna 7år. Allra helst inte det sista helvetes-året!
Jag hade redan ställt in mig för längesedan på att vara fortsatt handikappad i resten av mitt liv. Aldrig mer kunna ta på mig mina sockar, byxor eller skor själv. Inte kunna komma i duschen, inte kunna bära mackorna till bordet, inte kunna handla, bära sopor eller göra nånting överhuvudtaget själv. Hade redan numret till personliga assistenter som jag trodde skulle behöva hjälpa mig med att ta hand om min egna son åt mig här hemma medan jag snällt skulle få ligga i sängen & titta på, eftersom jag inte ens kunde ta hand om mig själv.
Det var en fruktansvärd känsla. Jag hade ångest & grät varje dag i ett år. Det var inte så här jag hade tänkt mig min graviditet eller mammaliv. Fastbunden i en säng eller soffa och inte kunna gå en endaste meter.

Hade ju tänk vara en fullt aktiverande mamma och göra allt som jag hade förberett mig på att göra när jag fått mitt barn. Vara en sådan mamma som jag tycker att man ska va. Inte att nån annan jävel skulle ta hand om mitt egna lilla barn som jag ville ta hand om på mitt alldeles egna vis. Visst hade Magnus säkert fått vara hemma.
Men hur skulle man klarat sig om bägge skulle gå hemma. Hur skulle man kunna försörja en familj på det?

Dom första 3 månadena i Vincent's liv hade jag så himla dåligt samvete. Vi satt i soffan från morgon & kväll och ammade tills Magnus kom hem. Jag ville gå ut & gå som alla andra mammor kunde med vagnarna, ville lägga mig på golvet och hjälpa honom träna nacken, gå runt & bära honom så han kunde få kika sig runt med sina stora nyfikna ögon - Kände mig som världens uslaste mamma. När Magnus kom hem hade jag sån ångest att han fick göra allt jag ville ha gjort under dagen dubbelt upp.

Som tur var så ändrade ju sig detta sen så att det bara behövde va såhär de 3 första månaderna. Bvc-sköterskan sa att det inte gjorde Vincent nånting överhuvudtaget. Man behöver inte va ute & ränna med dom sådär i början. Det är bara bra för dom att vara hemma & bekanta sig med sitt hem & lära känna sina föräldrar i lugn & ro.
Ränna runt kommer dom få göra tillräckligt i livet sen - Då kunde jag ändå andas ut lite.

Men jag visste ju fortfarande inte om jag skulle bli bra.

När jag kom hem efter operationen låg jag i sängen & grät & hade ont. Jag visste det, jag skulle inte bli bra som dom alla sa. Jag hade ju visst ont ännu och jag kunde fortfarande inte stödja på benet.

Dagarna gick och plötsligt så vågade jag. En dag så släppte jag taget och tog snabbt lite belastning på ena benet och över på det andra benet FORT. Jag var sååå lycklig. Det GICK. Jag haltade mig runt i lägenheten samtidigt som jag höll i väggarna. JAG GICK FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ ETT ÅR. Vilken otrolig lycka.
Även om det gick himla sakta. Även om det inte var någon fin syn.. så stod jag ändå på mina 2 ben.

Då släppte jag kryckorna helt. Jag haltade mig omkring överallt. I juni månad kunde jag gå helt som vanligt igen.
Fy fan vad jag mådde bra. Jag njöt av allt. Minsta lilla sak.. Gå ut med soporna, bära saker.. Allra mest njöt jag av att få bära mitt älskade lilla barn. Jag bar & bar & bar. Trodde inte att detta kunde hända mig.
Skulle jag äntligen bli bra efter denna helvetes period? Och det blev jag.

Höftprotesen räddade mitt liv. Jag var så långt ned på botten att man inte kunde komma länge ner.
Och äntligen vände det. Detta året har varit det bästa nånsin. Jag är ute mer än vad jag nånsin varit i hela mitt liv. Hela tiden hittar vi på saker. Tänk er när man är hemma & är sjuk i en vecka.. vilken rastlöshet man känner.
Och då inte kunna gå alls och sitta i en soffa nästan dygnet runt i 1 år.. och sedan kunna gå.
Då vill man aldrig nånsin sitta inne igen!

Kan inte förstå att det redan gått 1 år - 11 Maj. Den näst bästa dagen i mitt liv. Var så himla lycklig över att ha fått barn. Men kunde aldrig njuta fullt ut. För det var hela tiden en fruktansvärd smärta som hindrade mig.
En smärta som aldrig komma tillbaka till höften mer (inte förrens protesten ska bytas ut då).

Jag tänker aldrig mer ta livet för givet. Att bara kunna gå & använda båda benen ska man vara tacksam för.
För man tänker inte på hur jävligt det är att inte kunna det. Så lever vissa människor varje dag.
Man kan inte göra NÅGOT. Man är handikappad, utlämnad och beroende av andra.
LEVER EXAKT DET LIVET JAG VILL IDAG - OCH DET ÄR SÅÅ UNDERBART.