Kan verkligen inte förstå varför vissa pappor (och mammor också för den delen - Föräldrar överhuvudtaget) inte engagerar sig fullt ut när det gäller deras barn. Hur kan man inte sätta den älskade lilla varelsen som är endel av sig själv högst av allt? Som man borde älska så villkorslöst så ingenting annat betyder något längre, inte ens en själv. . . Skaffar man barn så får man va beredd på att man inte kan va egoistisk längre & alltid stå i centrum. Man kommer alltid stå i 2a hand. Det är barnet som ska stå först, i alla lägen! För mig är det okej. För det är Vincent som betyder allt. Jag skiter i mig själv. Kan inte ens tänka hur någon kan tänka annorlunda!? Ens fina lilla barn förtjänar väl allt det bästa.. Att alltid få massor av kärlek, att alltid få engagemang, trygghet, fasta rutiner.. och faktiskt känna att det inte finns något  som kommer i närheten av honom/henne - För så viktig är jag, ska h*n känna.

 Är såå glad att Vincent har en fullt engagerad pappa. Annars hade han inte haft något med mig att göra kan jag säga. Fy fan va jag hade hatat honom! Vår son ska alltid vara älskad högst av allt på jorden. Från första stund så har han alltid funnits för honom. Ingenting annat har betytt mer. Har läst på internet fakta om sjukdomar när han varit sjuk, följt med på varenda Mödravårdsmöte & Bvc möte .. aldrig har jag behövt be honom. Han har själv tyckt att det varit så himla viktigt. Alltid kan man lära sig mer om sitt barn & hur man är som förälder.
Det är sådan kärlek mellan dom 2 att det inte finns några gränser. Det gör mig oerhört lycklig. Hade gjort så himla ont om han inte brytt sig om våran lilla. Och så där lever många. När man som mamma (jag ialff) tycker han är såååå underbar, så rolig, go, söt, världens bästa helt enkelt. Så hade jag aldrig kunnat förstå hur pappan skulle tycka nåt annorlunda. För mig är det något allvarligt fel uppe i hjärnan på de föräldrarna på riktigt...

Sen så hade jag inte haft något gemensamt med honom överhuvudtaget om han inte hade brytt sig. För mig är Vincent ALLTTTT. Ja, då kanske ni tänker "Ja men det är SjälvKlarttt" Men det är inte alltid klart. För många familjer så är det fortfarande dom själva som kommer i första hand. . Dom hade inte varit färdiga med sin egoism innan dom fick barn - Deras omogenhet & festande  ungdomsdagar har bara börjat. Så fort bebisen är ute <"Åhh äntligen kan jag dricka". Hur kan man ens va sugen.. när man har ett litet litet mirakel hos sig?Det tycker jag är oerhört sorligt. Visste dom inte vad det innebar att skaffa barn?
Även om dom då märkte att Nja..hade visst inte lekt av mig & festat av mig ändå.. Nä men då skiter man väl i det ändå. För ens barn skull. För det ska betyda allt . Kan inte ens förstå hur festande varje helg kan betyda mer än ens barn. Att små barn ska få somna tryggt & veta att deras föräldrar finns där när dom somnar & när dom vaknar. Trygghet kallas det för. ALLT man gör som förälder påverkar ett barns hela liv. Hur dom kommer må, hur dom kommer bloi som personer, om dom blir trygga självsäkra individer.

 - Det är en förälders JÄVLA skyldighet.
Ett litet barn ska alltid känna sig älskat. Allt annat är sååå jävla fel!
För mig står inte sådana personen högt i kurs, kan jag säga. USCH!