Bäckenhelvetet
Sätta sig, kämpa sig upp från soffan som en orörlig pensionär med suckar och gnäll för att gå och kissa.. Gå och sätta sig igen, kämpa sig upp, gå och kissa. . Osv osv... så håller det på, om och om igen.. Finns inget slut på kissandet!
Så fort jag kommer från toaletten är det dags igen. Jag kan lika gärna bosätta mig där.
Jobbigast är det på nätterna för har jag legat en längre stund är jag så fruktansvärt stel och orörlig att det är fruktansvärt att resa sig.. Och att då vara tvungen att göra det varje timma är såådär !!
Har jag råkat somna om och vaknar 2 timmar senare än det vanliga pinkeriet, då är det som blåsan ska sprängas och det är minst sagt obehagligt.
Jag minns den här känslan när man vet att smärtan aldrig går över. Man måste liksom va rädd varje gång man rör sig eller ska resa sig. Man gör det inte obehindrat längre utan det finns alltid lite hinder, lite smärta och lite stelhet. Inget felsteg liksom. Försiktig försiktig. Men man vänjer sig in i den situatonen konstigt nog väldigt snabbt (snabbare än vad man tar sig ur sen sen). . Så jag är redan van igen. Jag har redan haft det såhär i så många år av livet, det är så här framtiden kommer se ut det närmaste. Synd att det är något innuti kroppen som vill en illa, som bara vill förstöra mer och mer för varje dag.
För varje dag av smärta så är det ett steg närmare ännu mer förstörlighet. Och ännu mer felbelastning..
Och rädsla. Rädslan är det värsta. Man måste hela tiden tänka på hur man rör sig för att det inte ska hugga.. Och man kan inte ens nudda bak på ryggen.. Ett enda litet tryck är döden själv.. Tänk när man råkar rulla över på rygg och legat så en halvtimma innan man vaknar av panik-smärta.. När jag försiktigt försiktigt vänder mig till sidan eller magen så ömmar det som om det varit ett kokjärn där bak till.
Men efter en stund i gående läge så lättar det, och det är såå skönt! Man kan ändå leva ett vanligt liv.
Förhoppningsvis så länge som möjligt. Jag hade dött av dåligt samvete annars, allt hade rasat samman.
Inte kunnat jobb = Inte kunna ta hand om en livlig lillpojk = inte kunnat va hemma själv med honom & ta hand om honom = Magnus måste ta paus i sina studier . . = Förjävligt liv, helt enkelt !!
Så jag är väldigt nöjd att det går så här bra ändå.
Så fort jag kommer från toaletten är det dags igen. Jag kan lika gärna bosätta mig där.
Jobbigast är det på nätterna för har jag legat en längre stund är jag så fruktansvärt stel och orörlig att det är fruktansvärt att resa sig.. Och att då vara tvungen att göra det varje timma är såådär !!
Har jag råkat somna om och vaknar 2 timmar senare än det vanliga pinkeriet, då är det som blåsan ska sprängas och det är minst sagt obehagligt.
Jag minns den här känslan när man vet att smärtan aldrig går över. Man måste liksom va rädd varje gång man rör sig eller ska resa sig. Man gör det inte obehindrat längre utan det finns alltid lite hinder, lite smärta och lite stelhet. Inget felsteg liksom. Försiktig försiktig. Men man vänjer sig in i den situatonen konstigt nog väldigt snabbt (snabbare än vad man tar sig ur sen sen). . Så jag är redan van igen. Jag har redan haft det såhär i så många år av livet, det är så här framtiden kommer se ut det närmaste. Synd att det är något innuti kroppen som vill en illa, som bara vill förstöra mer och mer för varje dag.
För varje dag av smärta så är det ett steg närmare ännu mer förstörlighet. Och ännu mer felbelastning..
Och rädsla. Rädslan är det värsta. Man måste hela tiden tänka på hur man rör sig för att det inte ska hugga.. Och man kan inte ens nudda bak på ryggen.. Ett enda litet tryck är döden själv.. Tänk när man råkar rulla över på rygg och legat så en halvtimma innan man vaknar av panik-smärta.. När jag försiktigt försiktigt vänder mig till sidan eller magen så ömmar det som om det varit ett kokjärn där bak till.
Men efter en stund i gående läge så lättar det, och det är såå skönt! Man kan ändå leva ett vanligt liv.
Förhoppningsvis så länge som möjligt. Jag hade dött av dåligt samvete annars, allt hade rasat samman.
Inte kunnat jobb = Inte kunna ta hand om en livlig lillpojk = inte kunnat va hemma själv med honom & ta hand om honom = Magnus måste ta paus i sina studier . . = Förjävligt liv, helt enkelt !!
Så jag är väldigt nöjd att det går så här bra ändå.
Kommentarer
Postat av: Emma
Usch låter inte roligt.. Jag vet hur det känns när ens sjukdom tar över livet på nåt sätt. Man kan nästan säga att vi har det lite lika fast ändå på helt olika sätt. Kämpar med att hålla ett blodsocker jämt varje dag för att målet är att ligga som en vanlig person. Det är inte så lätt som man kan tro, måste hela tiden planera, mattider osv. Kan inte bara ta mig en chockladbit när jag känner för det. Och bara för att kunna träna behöva planera för en hel dag så att det blir rätt med mat och blodsocker.. fast jag har inte ont. Det har du! Känner verkligen med dig!! men är ändå glad att jag har det så bra ändå.. Ta hand om dig!
Trackback
