Då har man äntligen tillgång till datorn igen! Våran dataladdare gick sönder för några veckor sedan. Tog ett jädra tag för Lg att skicka en ny och när vi väl fick den så fick vi bara halva, sedan dröjde det ytterliggare 3 dagar innan vi fick resterande del. Nu har vi den iallafall och det är skönt att ha på kvällarna! :-)

Hur går det här hemma då? Finemang. Lillemannen blir 2 veckor imorgon. Vi har haft sån himla tur med våra killar (än så länge) Dom har bara ätit, sovit och varit allmänt snälla sedan de kom till jordelivet.
Eddie sover, sover och åter soover. Vi är nästan oroliga för honom. Jag ställer klockan var 3-4 timma på nätterna för att få i honom lite mat. Då sover han samtidigt och sedan sover han vidare igen. Imellanåt försöker han med all sin kraft att kämpa upp sina små ögonlock en liten bit för att inte missa allt för mycket men för det mesta så orkar han inte och dom åker ned igen. Alltså: Inget skrik här. Inget skrik överhuvudtaget. Iofs ger jag honom bröstet så fort han vill ha det och då blir han nöjd. Oftast så är det ju det dom vill ha. Mat, närhet och trygghet. (Om dom inte har magont eller kolik då såklart)

Vincent är jätte gullig mot lillebrodern. Kommer och klappar på honom titt som tätt. Fast mestadels så bryr han sig inte om honom alls. Hihi. Han är nog lite för liten för att förstå. Men han verkar finna sig i tillvaron. Om han inte är på väldigt dåligt humör, då har han nångång sagt "-Nej" när jag hållt i Eddie, men sen lallat vidare med sina saker. Vi försöker så gott vi kan att vara med Vincent så mycket vi kan, i den mån det går. När vi är hemma båda två så går det ju finemang, det har det faktiskt gjort hittills när jag varit själv med dom också. När jag ska amma så kollar vi på tvn ihop jag Vincent och Eddie och håller om varandra alla 3 ! Hihi. (Dom gångerna han vill va still, Vince;)

Jobbigaste är ju att man konstant har dåligt samvete för Vincent. Han har liksom varit själv hela tiden och undrar säkert vem det är som ligger i min famn och ammar titt som tätt. Han är så go och säger inget ens men ändå har vi så sjukt dåligt samvete. Tänk då om han skulle visa att han inte gilla det och vara svartis, då hade jag ju dött inombords. De första dagarna gick Magnus och matade honom med godis hela dagarna för han hade så dåligt samvete. Hahha, han våga knappt kolla på bebin ;P - Jag antar att vi växer in i det!

Annars så är vi världens lyckligaste. Vi myser på konstant här hemma och förutom det dåliga samvetet och hormonerna som spelar över en stund varje dag = gråta ihjäl sig nån timma över ingenting så känns det helt underbart. <3<3<3 Mina finaste pojkar i hela världen.



Min lilla lilla. Storlek 50 är så stora. (Och man som hela tiden tänker att man inte ska köpa på sig för mkt i 50 för att dom växer ur det så snabbt, nu står vi här helt plötsligt med nästan inga i den storleken).
Och prematurblöjorna är också stora. Lilla lilla groda ♥