Måndagen den 24/1 kl 08:00 hade vi tid på Förlossningen i Varberg för disskution om igångsättning. (Pga reumatismen).
Läkaren kom in och vi pratade länge & väl, i säkert en timma. Han kände om jag hade öppnat mig något och det hade jag inte. Då måste man sätta in hormongele bakom livmodertappen för att den ska mjukas upp och börja utplånas (och sedan öppnas). Han blev mycket tveksam och trodde inte alls att det skulle gå, eftersom att jag var "så tidigt gången i graviditeten", enligt honom. Haha, man sätter tydligen inte igång förlossningar alls ofta före v 38+0 om det inte är fara för mamman eller bebisen i magen, och jag var i vecka 37+2 så då tyckte han att jag var tidigt gången, hehe.
Han menade på att när man är så tidig så är det inte säkert det händer något med gele't, att man bara får så kallade pinvärkar och att inget mer händer. Vi började prata om att vänta ytterliggare en vecka tills jag kommit in i över vecka 38+, men sedan beslutade vi oss för att man kan ju alltid prova, och funkar det inte så åker jag hem dagen därpå (Man stannar alltid kvar ett dygn efter gelen för att läkaren ska känna på tappen igen dagen efter på morgonronden) ifall något hänt och kommer tillbaka nästa måndag.

Det beslutade vi, och trots att vi förväntade oss att inget skulle hända och vi skulle få åka hem dagen efter så blev man ändå nervös. Barnmorskan kom in och satte Ctg och kollade så bebisen hade det bra. Sedan satte hon denna "hormon-tablett-gelen", och så skulle man ligga kvar i sängen en timma efter detta.

Vi väntade hela förmiddagen men inget särskilt hände. Vi bestämde att Magnus skulle åka och hämta Vincent på dagis så skulle jag ringa om något hände. Vid 16-17 tiden kände jag att sammandragningarna blev starkare & intensivare och kom lite då och då. Dock inget att oroa sig för, enligt barnmorskorna. (som aldrig trodde att förlossningen skulle starta så här "tidigt" eftersom det är ovanligt tydligen.. varje dag man väntar desto större är chansen att det startar lättare men iochmed mina stora bekymmer med smärtorna från och till ville vi inte riskerna något).

Hade värkar där hela kvällen. Dock inte outhärdliga. Vid 23.30 fick jag en spruta i varsitt ben = Sovdos, så att jag skulle kunna sova. Sov gjorde jag hela natten.

På morgonen kom Magnus dit igen lagom till läkar-ronden. Jag trodde att jag hade öppnat mig till 1 cm iallafall eftersom jag haft värkar med 10 minuters intervallen hela kvällen innan. Så det blev ett stort nederlag när han sa att det inte hänt nåt särskilt. Trots att vi ändå var förberedda på det. Vi beslutade iallafall med att ta en hormontablett till och försöka även denna dagen, annars så skulle vi komma tillbaka nästa måndag igen som bestämt.

Vi åkte in till stan i Varberg och vankade runt. Då hade jag onda värkar som kom ganska ofta när jag var ute och gick. Fick stanna till vid varje värk. Lycklig var jag och försökte tvinga mig själv att gå i värkarna fast det gjorde svinont. Inbillade mig att det skulle hända mer då ;P

När vi kom tillbaka lugnade det ned sig och Barnmorskorna sa återigen att han kunde hämta Vince och att jag skulle ringa om det blev outhärdligt, för det kan ändå ta tid eftersom jag räknas som förstföderka (ioch med kejsarsnittet sist).

Hade lite småvärkar från och till. På kvällen var det nästan ingenting längre och jag hade gett upp hoppet när jag la mig för att sova, och förberedda mig på att åka hem imorgonbitti.

Gissa om jag blev chockad när jag vaknade upp vid 00-tiden av att vattnet gick.. Det kom hela tiden och jag ringde på barnmorskan som noterade det och sa att jag skulle försöka fortsätta sova så länge det gick..
Jag försökte, men inte så lätt när man var så uppspelt. Efter nån timma kom värkarna igång igen, mycket mer intensivt än tidigare under dagen. Jag höll mig så länge jag kunde med att ringa dit Magnus (eftersom han skulle ringa dit barnvakter och grejer) men tillslut bestämde jag mig att det var tryggast så även om det skulle ta sin lilla tid.

På morgonen kom läkarna på ronden igen och jag hade öppnat mig 2 cm, och ioch med vattenavgången så var det ändå på gång och barnmorskorna satte in värk-stimulerande dropp. På ganska svag dos i början iochmed att Vincent's hjärtljud gick ned sist, så vill dom va försiktiga.

Lavemang ville jag ha så det fick jag. Efter nån halvtimma kom värkarna igång rejält. Pirrig som bara den blev man. Vi blev flyttade till det riktiga förlossningsrummet där jag fick lustgas. Trots smärtan så blev man helt överfnittrig. Jag tyckte att jag lät som Kalle anka och ljudet runtom bara tystnade. Sen gapskrattade jag åt allt. Barnmorskan kom in och undrade om vi hade kul och dom garva rätt bra ett par gånger åt alla mina dumma kommentarer. Va ju helt veck. Hahaha.

Efter en stund var det inte lika roligt längre. Värkarna kom konstant utan stopp, ingen lustgas i världen kunde hjälpa mot det. Jag hade bestämt mig för att försöka klara mig på bara lustgas så länge det gick, helst hela förlossningen för att inte dra ut på det ännu mer.. Jag började få riktig panik av smärta. Hon kom in och jag var fortfarande bara öppen 2 cm och jag undrade hur fan det kunde va möjligt när jag hade så jävla ont.
Men som sagt, livmodertappen låg långt bak, sa hon + att värkarna ju kom hela tiden. RYggbedövning?, frågade hon. . . "-Neej", sa jag. Men när hon gick mot dörren ångrade jag mig och skrek "-Jo jooo, skynda errr".

Skrek och grät och tappade kontrollen helt. Visste inte vart jag skulle ta vägen när värkarna kom precis hela tiden. Jag hade tur att läkaren med epiduralen kom med en gång. Dom höll på länge bak i ryggen medans jag låg hela galen och grät och skrek för mitt liv, typ. Sätt in den nån jävla gång dåååå, ropade jag till dom.
Kände lite knirr i ryggraden så var den där..Dom fick inte ta nån hög dos med bedövning när man varit snittad innan - Det dröjde kanske 10 minuter, så kände jag att värkarna inte var lika jävliga längre. Jag kunde iallafall börja andas lustgas igen och bli lite mer människa utan att skrika i panik. Mer och mer blev dom ljuvliga.
Tillslut såg jag hur värkarna kom hela tiden och jag kände inte ett dugg. Plötsligt blev hela världen underbar.

Det killades i benen, jag gick och kissade. Dom satte en elektrod på bebisens huvud för att höra hjärtljuden tydligare. Jag hade sladdar på mig överallt så jag kunde knappt röra mig. Försökte stå upp så mycket som det gick. Hon kom in och kände hur mkt jag öppnat mig nu och det var 6½- 7cm.

Ganska snart kände jag att det började trycka på nedåt. Barnmorskan med hennes kompanjon (sjuksköterske-studerande) kom precis in och jag ropa i panik att jag måste på toa.."-Måste du på toa?" Neej, sa hon. Jag får känna hur öppen du är igen.. Jag började få panik.. "-Alltså jag måste på toa". Då får du gå väldigt snabbt sa hon, jag vill inte ha nån bebis i toaletten.

Så jag gick dit och dom stod utanför och ropa hela tiden. Jag fick panik för det tryckte nedåt hela tiden fast jag varit på toa. Panik-artat kändes det verkligen. Som man ska göra ner sig framför alla.
Jag hade verkligen panik nu, och började tappa fattningen helt igen. Hon ville kolla hur öppen jag var igen och det var jag inte alls sugen på när det kändes som jag skulle bajsa ned mig.. (Hahhaha så jävla vidrigt) Hon kollade snabbt och jag var öppen 10cm med en liten kant kvar.

Det var fruktansvärt när det tryckte. Det värsta av allt. Hade ingen kontroll alls. Började skrika och vråla konstant även när inte värkarna var där för det var lika hemskt hela tiden när det tryckte. Barnmorskan tipsade Magnus att trycka emot på mina ben för på vissa hjälper det massor. Jag tyckte det var det härligaste i hela livet.. Sluta aldrig, skrek jag medans alla skrattade. Tillslut hjälpte det inte längre, och jag skulle ställa mig mot huvudändan, jag andades som en dåre i lustgasen.. Det tryckte och tryckte och jag vrålade som exorcisten.
Det var som djävulen kom i mig. Jag trodde i ärlighetens namn aldrig att jag skulle vråla och hålla på. Jag har typ tyckt att folk har shåpat sig på tvn när jag sett hur dom skrikit men jag skrek nog värst av alla.
Jag skrek för mitt liv. Magnus stod helt svettig och klappade på mig och visste inte vart han skulle ta vägen.
Inte dom andra heller tror jag.

Jag skulle prova gyn-ställning igen och prova att trycka på .. "-Aldrig i hela helvete", skrek jag. Aaaaldrig, när det är så här obehagligt. Det kändes som en omöjlighet att krysta när det tryckte på så och allt var så hemskt.
Efter en stund insåg jag att jag aldrig kommer komma ur detta tillståndet utan att göra något.
Nu var det Magnus, 2 barnmorskor, SSK-studenten och en undersköterska där inne som stod och lyste med en lampa och glodde på mig. SKIIIIITSUR var bara förnamnet av vad jag var. Jag var så jävla arg och hyperventilerade i lustgasen. Jag skrek och skrek och skrek. Tryckte på men kändes som inget hände alls, fortsatte så några gånger och det var så jävla jävla obehagligt. Tillslut sa dom att dom såg att det var en skallepär. Och att han snart var ute, jag trodde dom aldrig. Tillslut så kände jag att han åkte genom mig och dom la upp han på mig mage. Jag kunde knappt hålla i honom för att jag var så förbannad över hur jobbigt jag haft det (hahaha) och det gick inte alls över så fort bebin kom ut som alla säger. Det var iallafall en välskapt fin liten kille och Magnus fick klippa navelsträngen.
När hon börja trycka på magen och hålla på blev jag vansinnig och kunde inte hålla i bebin i rädsla av att tappa honom av smärtan så Magnus fick ta honom en snabbis. Ut kom moderkakan snabbt och lätt som tur var och så började hon känna om jag spruckit något (hon va nog livrädd för mig i det laget) och det hade jag inte som tur var, hon tyckte nog också det var tur. Hahaha.

Jag gick på toaletten och kissade typ med en gång. Trodde jag skulle dö innan men när jag suttit där en stund gick det utan större problem. När jag kom ut mätte och vägde dom honom. Han vägde 3020 och var 47cm lång. (När vi åkte hem hade han gått ned till 2770. Dom går oftast ned 10% innan mjölken runnit till)

Efter typ 2 timmar kunde jag bli på humör igen, mysa med mina killar. Dricka ur champanjeglaset och sedan tacka dom så mycket för att dom stått ut med mig .. "-Vi har faktiskt hört värre", sa dom iallafall och det var ju lugnande. Hahaha.

Lillemannen försökte ta bröstet och efter en stund gick det. Det fanns inget familjerum ledigt så Magnus fick åka hem. Barnmorskan körde mig och Eddie till BB där vi hamnade i samma rum som en annan mamma och hennes bebis som skrek hela natten. Jag & Eddie låg bara och myste och kramades.. ♥

Sedan va vi kvar på BB från onsdag kväll till lördagen. Allt som allt var vi på sjukan från Måndag-Lördag.

Han var världens finaste lilla kille, kunde inte sluta lukta eller titta på honom. Trodde inte man kunde älska någon lika mycket som Vincent, men det kan man =)
Så älskad från första stund ('v')