- Det är nästan eftermiddag innan man duschat och satt på sig kläder
- Man skulle lugnt kunna tänka sig att gå runt i morgonrock hela dagen eftersom inget sitter skönt eller bra längre
- Det börjar bli svårt att få på sig ringarna
- Efter en heldag i samma strumpor ser man tydliga insvängda avtryck på sina feta anklar/vader
- Man kan alltid tänka sig att kissa
- Man drar sig för att gå någon stans över huvud taget då förflyttning generellt är jobbigt
- Man kan bli andfådd när man sitter ned, utan minsta fysiska ansträngning
- Man måste pressa undan en stor mage för att kunna känna efter var ens nedersta revben sitter
- Man använder inte längre skor som måste knytas
- Man har känslan av att tiden går oändligt långsamt, trots att dagarna faktiskt passerar
- Man förstår inte att man snart kommer sitta med ett barn i famnen. Sitt barn. Trots att det är uppenbart att man bär något levande inom sig.
- Man börjar undra hur man kommer att klara av förlossningen
- Det känns som barnet inåtbildas och aldrig nånsin kommer att komma ut.
- Man är på bristningsgränsen och bryter ihop för minsta lilla sak.
- Man inser att det enda man kan göra är att vänta, barnet kommer när det kommer!