Och jag är ganska så lycklig. Kortisonet (som dom satte 8-9 cm in i höften.. Gah.. Haha) verkar ha gjort mirakel. Känner i princip ingenting.
Vågar dock inte va för glad för läkarn sa att det var lokalbedövning också som kunde sitta i ett dygn, så jag skulle inte va för lycklig, sa han. Hahaha, men jag är det ändå!!! Så härligt att bara kunna lyfta benet framåt och upp i sängen utan att det man dör typ. Dock är man fortfarade rädd. Det försvinner inte direkt, man är försiktig och tror att det fortfarande ska hugga till - Ja, den som lever får se hur det artar sig.
Känns ljuvligt just nu iallafall. Kortison har A l d r i g  hjälpt mig under dessa 8 åren. Så förlåt min kära läkare om detta stämmer . . . Hihi!

Lillen är lite segare än vanligt nu med kopporna. 39 i feber och ganska slö. Han är helt full överallt av dom. Bara benen kvar. Det börjar ju uppifrån och ned. Så vi myser oss här hemma. Har ätit och tagit en sval dusch på honom. Ååh va han njöt - Han är tapprast av alla. Gnäller aldrig nästan hur ont/jobbigt det än är. Hur hårt han än skulle slå sig. Han står ut med allt..

Ikväll kommer Pappa & mina syskon hit och umgås lite tills imorgon! Äta lite gottigt också :-)